Det värsta med en awesome helg är att man inte kan sova efteråt...

The worst thing with an awesome weekend is not being able to sleep after it...

Igår kväll bestämde jag mig för att måla naglarna och POFF så fick jag cravings gällande kreativitet, så jag drog fram pennor och papper, la mig på golvet och bara tecknade. Jag blev inte nöjd med någonting, men det sket jag i. Det var bara så jävla skönt att kladda. Jag har haft noll inspiration och motivation till att teckna, men idag ville jag bara måla (något jag egentligen inte tycker om) och teckna hela världen. Det var som att jag fick tillbaka en stor del av mig själv, en del som jag har saknat hela det här året.

Bilden är från gymnasiet (jag till vänster), den tid då jag förmodligen var som mest kreativ. Jag mådde inget vidare då, men kreativiteten gjorde att jag ändå kände mig fri. Det är det värsta med att jag är så kreativ, att livet står still utan den. Hela mitt liv och vad jag gör måste vara kreativt för att jag ska fungera, annars ruttnar jag.

Last night after painting my nails I got my creativity back. It's like I got a part of myself back now, a part that I've missed for this whole year. I don't function without creativity.

Ni förvånar mig verkligen. Och inte lite heller. När jag skrev inlägget om mina diagnoser var jag helt säker på att folk skulle vara negativa och skulle folk inte vara negativa så skulle dom inte skriva något alls. Jag menar... Vem fan bryr sig? Men ni har skrivit så fina saker och det värmer verkligen. Tack tack tack!

Hur som helst verkade en del av er vilja veta mer om detta. Men vad mer exakt vill ni veta? Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta allting. Så vad vill ni veta egentligen? Ställ frågor, så svarar jag. Försöker i alla fall. Vissa saker kanske jag vill hålla privat, jag vet inte. Det känns som att jag redan står naken framför er nu, haha. Så vad vill ni veta mer?

När jag frågade er vad ni visste/ville veta om mig undrade Tiss om jag har några diagnoser. Jag har länge funderat på om jag ska öppna mig angående det och på senare tid har det börjat kännas okej. Så nu tar jag en risk. Dömer ni mig, så får ni väl göra det. Jag får hoppas att Cornelia har rätt om att jag inte har så dömande läsare. Risken finns dock att inlägget raderas, men vi får se...

Efter att ni har läst inlägget får ni självklart kommentera och ställa frågor, men försök att att undvika nedlåtande kommentarer. Det räcker med att jag hatar mig själv.

Allting började i gymnasiet. Jag klappade bokstavligt talat ihop mitt under en lektion. Jag vet inte varför, jag bara rasade. Jag minns inte hur jag kom iväg, men plötsligt var det två personer som undersökte mig och ställde massa frågor. Efter det fick jag gå hos BUP. Jag hatade dom. Jag tvingades på massa mediciner som jag var emot (lugnande, antidepp, insomning, sömn osv) och som jag slutade ta helt plötsligt. Jag sket i bieffekterna och mådde faktiskt bättre av att inte ta dom, vilket gjorde mig ännu mer hatisk mot mediciner. Läkaren fortsatte dock tjata och när jag bytte till vuxenpsyk tjatade dom ännu mer. Enligt dom behövde jag mediciner eftersom jag har sådana panikattacker och inte kan sova. Men jag vägrade. Tills jag inte orkade säga emot mer och fick lugnande som jag bara har haft liggande hemma. Jag tog emot just lugnande för att jag inte behöver ta dom. Det är bara något man kan ta akut och alltså något som jag inte kommer ta. Jag orkade bara inte läkarens tjat mer. Och under hela den där tiden var jag sjukskriven till och från, men lyckades ta studenten ändå. Mina betyg hade varit sjukt mycket bättre om jag hade mått bra, men jag klarade knappt av att gå upp ur sängen. In fact så dygnade jag ofta bara för att komma upp till skolan dom gånger jag faktiskt klarade av att vara där. Och det berodde inte på lathet eller att jag var ledsen, det var det fysiska som störde. Det var panikattackerna och att jag bokstavligt talat klappade ihop av att gå utanför dörren. Panikångest, något som man inte kan förstå om man inte har upplevt det. Jag tror inte att folk kan förstå hur hemskt det är om dom inte har haft en panikattack. Man har NOLL kontroll och det gör så jävla ont. Hela bröstet spänner, andningen är åt helvete (om man ens kan andas) och hjärtat flippar ur totalt. Det känns verkligen som att man ska dö och just när man har en attack så vill man fan hellre dö. Så obehagligt är det.

Jag har träffat en hel del psykologer och läkare, men det var inte förrän jag träffade hon som jag går hos nu som jag fick hjälp på riktigt. Och fick veta vad för fel det var. Hon ville nämligen göra utredningar på mig och jag gick med på det, trots att jag var säker på att jag inte hade något mer än det dom sagt innan (panikångest, social fobi, agorafobi och depression). Men utredningen visade annat. Min sociala fobi var inte bara social fobi, utan Fobisk personlighetsstörning. Det kunde jag acceptera. Jag vet att jag har svårt för människor och att jag får ångest när det är mycket folk. Den smälte jag snabbt. Det svåraste att smälta var att jag hade Borderline personlighetsstörning. Att acceptera det gick inte alls till en början. Jag var inte sjuk. Visst mådde jag dåligt och visst funkade inte mitt liv som det ska, men (mitt allra tyngsta argument till varför jag inte hade det) "alla mår ju dåligt ibland". Jag tror att det var därför det var så svårt att acceptera. Kriterierna för Borderline är så normala. Alla kan uppleva sådant. Skillnaden är styrkan på det och att personer som inte har Borderline inte styrs av det, att dom fortfarande klarar av att leva ett normalt liv. Det tog därför lång tid för mig att förstå att jag inte "bara mådde dåligt", men när jag väl accepterade att jag hade diagnosen kunde jag också acceptera att det var svårare för mig att "rycka upp mig" än för andra. Jag slutade beskylla mig för att "jag är så jävla värdelös som inte klarar av att leva" och började kunna jobba mot att må bättre istället - utifrån mina förutsättningar. För jag vägrar skylla på att jag har Borderline och låta livet vara så. Jag SKA må bättre, jag ska INTE ha det såhär! Det är fördjävligt att ha det såhär och jag VÄGRAR leva såhär resten av mitt liv. Folk som tror att jag vill leva såhär och inte kunna göra någonting är dumma i huvudet.

Jag misstänker att folk som orkat läsa hit undrar över om jag skär mig eller så och det gör jag inte. Jag vill inte fastna i något sådant, även om det (under en panikattack) känns som att jag bara vill slita sönder mig själv. På grund av den fysiska smärtan alltså. Det gör så jävla ont i bröstet att jag bara vill slita sönder det och släppa ut monstret som finns där. Men det går ju inte.

Om jag fick EN önskan skulle det vara att kunna fungera normalt. Är jag inte jätteledsen är jag jätteglad och är jag inte det så är jag jättearg osv. Mina känslor är aldrig på en normal nivå, utan det är alltid en känslobomb. Är det inte det så beror det på att jag inte orkar känna och blir tom istället. För det är så jävla jobbigt att känna. Jag önskar att jag kunde uppleva känslor som vanliga människor istället för att alla känslor ska vara alldeles för överväldigande. Med andra ord så önskar jag inte att jag ska må bra, utan jag önskar att mina känslor kunde vara normala. Ni kan nog inte förstå hur skönt jag skulle tycka att det vore att kunna vara ledsen utan att hela min värld ska vändas upp och ner. Eller att jag ska vilja springa 40 000 varv runt Jorden för att jag är glad. Eller skrika och slå sönder allt i min väg för att jag är arg. Eller känna noll inför allt och alla för att jag inte orkar känna mer.

Och för att avsluta kan jag berätta att jag går DBT - Dialektisk beteendeterapi. Det är faktiskt därför jag är hos mamma varje vecka. Terapin är kvar här nämligen och jag är där från 11.00 till 16.00 varje onsdag. Terapin fungerar ungefär som en skola, fast gällande känslor. Det tar sjukt mycket energi och det är inte bara på onsdagar som jag arbetar med detta, utan det är något jag gör varje dag. Jag gör allt jag kan för att slippa den här skiten, för som sagt: Jag VÄGRAR leva såhär resten av mitt liv!

Jag vill inte dö, jag vill LEVA.

Dåliga uppdateringar, jag vet. Men livet är inte som det ska just nu. Det är alldeles för personlig för att ta upp här, men jag hoppas att det ska återgå till det "normala" snart. Jag vill inte fylla bloggen med massa skit, men det är sjukt svårt att låtsas som att allt är okej. Så just nu uppdaterar jag bara när det känns rätt/äkta. Jag hoppas att ni stannar kvar ändå.

Ni får förresten väldigt gärna tipsa om bra/halvbra komedier som får en att glömma verkligheten för en stund.

Jag borde vara glad nu. Dansa på rosa moln och grejer. Men nej... världen är emot mig. Världen är felplacerad. Bokstavligt talat t o m. Men jag är inte ledsen. Jag är glad, men frustrerad. Och lite ledsen kanske. Jag vet inte. Borde inte tänka.

Ni då? Hur mår ni?

På senaste tiden har jag fokuserat som fan på att höja mitt självförtroende och att börja tycka om mig sjäv mer. Det har gått sådär, men nu har jag kommit till det steg att jag faktiskt bryr mig. Innan sket jag i princip i mig själv.

En lite rolig sak är att mina cheek piercings gör sådan stor skillnad. För att vara nöjd med sig själv måste man ju känna sig som sig själv. Det har jag inte gjort utan piercingar i kinderna. Jag har känt mig så jävla tråkig och hatat mig själv för att jag är oinspirerad och oinspirerande. Men nu när dom är tillbaka påverkar det så mycket. Jag tycker fortfarande att jag ser likadan ut, men jag tycker inte att jag är lika ful. Igår gick jag t ex helt osminkad med ofixat hår och sunkiga kläder när jag skulle handla. I vanliga fall skulle jag få panik, dra på en mössa och åtminstone lite mascara. Men inte igår. Det kändes okej. Precis som min kroppsform. Jag hatar min kropp, men nu när jag känner mig som mig själv känner jag mig inte alls lika stor som innan. Och jag har varken gått ner i vikt eller fått mer muskler. Jag är bara snyggare i mitt huvud nu när jag inte hatar mig själv lika mycket. Detta beror dock inte bara på piercingarna, utan att jag har fokuserat på att tycka om mig själv som jag är istället för att sträva efter att bli "perfekt".

Det är dock lång väg kvar tills jag faktiskt tycker om mig själv på riktigt, men jag SKA dit. Det finns inget syfte att hata sig själv.




För att avsluta inlägget vill jag bara tillägga att ingen är perfekt, ingen är snyggast i världen enligt alla och ingen är bäst på allt. Det gäller att acceptera det och fokusera på att tycka att man är jävligt bra ändå och därmed kan man känna sig som störst, bäst och vackrast (utan att tycka att alla andra är minst, sämst och fulast). Fake it 'til you make it.

Sorry för noll uppdatering idag, men jag har mått skit. Det börjar kännas lite bättre nu mot kvällen, men på dagen var det helt kaos. Ville bara gråta sönder. Tänker dock inte berätta varför, för sådant vill jag helst hålla utanför bloggen. Tänkte bara att jag skulle posta ett inlägg så att ni vet att jag lever i alla fall. Men återkommer nog imorgon när jag mår bättre.

Vad har ni haft för er idag då? Något kul som ni kan dela med er av? Eller har ni haft en lika dålig dag som jag?

Jag har länge funderat på om jag ska bli mer personlig i bloggen. Jag är alltid ärlig och hittar aldrig på saker, men jag undanhåller mycket. Ibland är det skönt, men ibland vill jag kunna skriva öppet också. Om allt. Därför tänkte jag öppna mig angående en av dom enklare sakerna att skriva ut, något som jag har nämnt lite i bloggen tidigare: Mormor.

Jag och mormor

Jag skumläste mammas dagbok om mig från när jag var liten och på en sida stod det "När vi frågar dig vems älskling du är så blir det mormors älskling. Mormor har även köpt allt som du har och äger enligt dig själv".

Jag är inte förvånad, mormor var min bästa vän när jag var liten. Jag minns inte mycket från min barndom, men det är något som jag minns tydligt. Förmodligen för att jag förlorade henne. Mormor som människa har inte dött, men mormor som mormor är död. Hon började dö dagen jag fick uppleva det faktum att hon är alkoholist. Mamma hade dolt det för mig och jag klandrar henne inte, jag önskar att jag hade sluppit se överhuvudtaget. Och jag önskar att alkoholen inte skulle ta över henne och få min mormor att försvinna. Det var inte bara att hon drack, hela hon förändrades. Hon försvann och jag har på senare tid känt att hon inte har brytt sig om mig. Att jag bara var värd något när jag var liten och söt. På min 18-årsdag smsade/ringde hon och Harry och bråkade med mig, på fyllan så klart. Harry, som jag alltid har kallat för morfar sa upp "morfarskapet". Sedan den dagen har jag inte hört från honom. Mormor däremot skickade ett fint sms dagen efter och bad om ursäkt, men hon fanns fortfarande inte där.

Mormor, jag och Peter (morbror)

Mormor är nog den största anledningen till varför jag hatar alkohol. Jag vet att alla inte påverkas och är som hon, men jag känner ett sådant obehag runt alkohol att jag inte kan tänka logiskt. Det blir bara jobbigt.

Hur som helst fick jag två böcker av mamma för ett tag sedan. Båda var från mormor där hon hade klistrat in bilder från när jag var liten och skrivit text till dom. Och på första sidan står det "Hej Sandra. Här får du minnerna när du var hos mig. Det var härliga tider. Du själv kanske kommer inte ihåg men jag vill visa hur det var när du var liten. OBS. Jag är inte så elak och dum som jag ser ut." Det kanske är sjukt, men jag har nog aldrig blivit så rörd i hela mitt liv.

Det gör ont att älska någon som inte kan finnas där och det gör ont att inte kunna hata henne för det.

Jag vet att jag är tråkig. Jag vet att ni vill läsa om vad för kul som händer i mitt liv och om roliga grejer jag köper osv, men det händer NOLL. Eller... det händer grejer, men inget som är kul och inget som jag känner att jag vill dela med mig av. Det är för personligt för att bara dra upp i bloggen.

Jag vill att det ska hända något. Något bra. Jag vill göra något crazy, något som får mig att känna att jag lever. Och jag vill känna att folk skulle komma ihåg mig om jag försvann...

Vad får er att känna att ni lever?

Anledningen till varför jag inte bloggar handlar alltså om att jag inte vet vad som känns och är bäst. Blogga och vara tråkig eller vara tråkig genom att inte blogga?

Jaja... Ni kan ju fortsätta tipsa om musik (i princip allt ni kan komma på) i alla fall. Det kan ni göra HÄR.

Igår tog jag ett halvgenomtänkt beslut som jag mår dåligt över idag, då det blev mer verkligt. Jag vet inte vad jag ska göra. Det jag "bestämde" mig för igår är bäst just nu, men jag vet inte om det är rätt ändå.

Jag önskar att jag inte hade känslor.

Det är lika bra att jag skriver ut det nu istället för att låtsas som ingenting och bara ha världens sämsta blogg...

Jag har en dålig period och allt är kaos för tillfället. Vad exakt det handlar om vill jag inte berätta, eftersom det känns alldeles för personligt. Men det är en ond cirkel och det enda som inte är kaos finns tusen mil bort.


Jag kommer att fortsätta blogga, men tänkte att ni skulle få veta varför bloggen har varit tråkig ett tag och varför jag kanske inte kommer orka uppdatera hela tiden. Jag vill inte skriva om för personliga saker i bloggen, men vill inte heller låtsas som ingenting. Jag mår inte toppen just nu och behöver ta hand om mig själv.

Förresten vill jag att ni ska veta att jag uppskattar alla era kommentarer även när jag inte orkar lägga så mycket energi på bloggen, så fortsätt gärna kommentera (och inte bara det här inlägget)!

God "morgon"! Jag är galet trött och har egentligen ingenting mer att säga än att jag vill åka till London. Nu.

Alla snackar om nyårslöften, men jag vill hellre ha mål. Löften är krav och risk för totalt misslyckande och besvikelse. Mål är något som är lättare att uppnå och som man inte behöver gräva ner sig för om man inte lyckas.

1. Bli nöjd med mig själv.
Nu menar jag inte att gå ner i vikt/leva mer hälsosamt som alla lovar sig själv, utan jag menar hela skiten. Mitt självförtroende är på botten och behöver skjutas upp nå rejält, så när året är slut vill jag kunna se mig i spegeln och känna att jag tycker om mig själv, inifrån och ut.

2. Hitta tillbaka till mig själv.
Jag har inte känt mig som mig själv på ett bra tag nu och känner att jag måste hitta tillbaka till den jag är. Finna kreativiteten igen. (Detta går visserligen lite hand i hand med punkt 1)

3. Skriva varje dag.
Jag har bestämt mig för att föra en privat dagbok varje dag. Jag kan skriva allt från ett ord till en hel bok, huvudsaken är att jag skriver. Eller ritar. Jag måste få ut mina tankar och känslor.



Och lite mindre viktiga saker:

1. Fler tatueringar.
2. Få bort mina äckliga tapeter.
3. Visa mer av mig själv i bloggen. (Den "roliga/flippade" sidan, inte bara den seriösa)


Och nu får ni hjälpa mig!
Jag känner att jag vill lägga till något mer spontant (t ex hoppa fallskärm, bungee jump, dyka i bur med hajar, lära mig ett nytt språk, resa någonstans helt poff...), men jag kommer inte på vad jag vill göra.

Vad har ni för nyårslöfte/mål?

Lite sent upplagt kanske, men jag orkade inte lägga upp det tidigare...

Jag tillhör inte någon religion och ser mig själv som ateist. Jag gillar inte grejen med religioner, men respekterar folks tro. Jag tycker att alla ska få tro vad dom vill, men tycker att det är synd att det ska bli en sådan big deal av det. Räcker det inte med att man själv tror?

Måste jag välja en religion så väljer jag utan tvekan buddhismen, eftersom grunden är en livsåskådning som jag kan relatera till och den är inte alls lika övernaturlig som resterande religioner.

Liv på andra planeter är däremot något som jag tror på. Jag kan inte förstå hur det inte skulle finnas. Dom lever förmodligen på något helt annat än vad vi gör och kanske ser ut som nå manipulerade daggmaskar eller så syns dom inte alls. Eller så ser dom jättecoola ut. Jag vet inte. Och jag tycker inte att vi ska utforska det. Vi har förstört Jorden redan. Och bara för att jag tror på det behöver inte ni tro på det. Alla tror vad dom vill.

I övrigt tycker jag att tron på sig själv är viktig, men det måste jag erkänna att jag har lite svårt för ibland. Jag är väldigt kritisk och hård mot mig själv, vilket kan leda till tappad tro.

Seriöst, jag är dum i huvudet. På riktigt.

Jag sitter uppe mitt i natten trots att jag är skittrött och vet att jag borde sova. Ändå sitter jag här, stirrar in i skärmen och gör absolut ingenting. (Ptja... nu skriver jag ju det här)

Kan jag bara låta mig själv få sova eller? Snälla...?

Jag vill bara ringa någon och prata hela natten. Eller... tills jag somnar i alla fall. Men så är ju problemet att alla andra har liv. Och en dygnsrytm som inte matchar min.

1. Att affärer penslar lussebullar, kanelbullar osv med ägg när det går lika bra med vatten/vatten+mjöl eller mjölk. Jag menar... hur många äggallergiker, laktovegetarianer och veganer finns det inte egentligen?
(Ja, jag vet att det finns saffransgifflar och liknande utan ägg, men man kanske vill ha en äkta lussebulle?)

2. Att jag beställde skor för halva priset, men fick ett mail om att dom har tagit bort ordern och att skorna nu bara finns till normalpris när dom väl kommer in igen.

3. Att min cam alltid ska vara så jävla blå på den här datorn.

4. Att 13472783 olika bloggare har snott min bakgrund så att jag var tvungen att byta till den här.
(Uppdatera sidan om ni inte kan se den nya bakgrunden)

5. Att jag har beställt två awesome grejer, men inte har någon aning om hur lång tid det kommer ta tills jag får hem dom och troligen kommer hinna dö av väntan innan.