Sedan jag var liten har jag haft problem med duschdraperier. Jag måste alltid titta bakom dom för att se att ingen är där. För det är det inte. Det är aldrig någon där.

Men fatta om någon faktiskt skulle sitta/stå/ligga där. Jag skulle ju DÖ.

Jag borde ha bloggat för några år sedan egentligen. På riktigt och inte bara för mig själv och några få vänner. Inte för att jag var bättre på att skriva or whatever, utan för att jag tog fler bilder (och orkade bry mig om att fixa mig varje dag, istället för att se ut som en tattare jämt).

Okej, jag var säkert bättre på att skriva då också. Jag var nog mer motiverad till det mesta. Jag tecknade, jag skrev, jag stylade saker, jag höll alltid på med hår, jag sminkade mig roligare, jag spelade gitarr (åh, så längesen det var!), jag fotade och... ja, jag var helt enkelt mer kreativ.

När jag inte kan/får vara kreativ går jag under och det är väl förmodligen därför som jag tappar blogglusten ibland. När jag går under finns det inget att skriva om och det blir ett måste att blogga.

Jag vaknade nyss och var på bättre humör. Jag tänkte att det kanske kunde bli en bra dag, trots allt.

Men - jag - hade - fel.

Tankarna satte igång, så nu är jag på samma plan som inatt. Förhoppningsvis avtar dom ju längre dagen går, för jag orkar inte med en dålig dag. Inte idag.

Kanske tar en lååång promenad med Milton för att slippa sitta och tänka.

Jag tänker för mycket och jag vill bara slå ner mig själv så att jag kan få sova bort all skit.
Att jag är snart däckar av trötthet hjälper inte. Mitt huvud är alldeles för tänkande för att låta mig sova.

Jag vill radera den här natten så - jävla - hårt!

Jag har lust att starta om den här bloggen ibland. Jag hatar att känna hur tråkig den är, bara för att jag inte har ork till att lägga ner energi på den. Och det gör mig ännu mindre motiverad till att skriva något bra och så fortsätter det.

Många gånger vill jag bara radera hela skiten, men bara för att börja om (fastän jag många gånger bara vill lägga ner den helt). Men jag vill ändå ha det här kvar, allt som skrivits tidigare. Och jag vill ha kvar bloggaddressen, så där var det kört*.

Bloggen behöver se mycket mer av mitt riktiga jag, för hur ärlig jag än är i bloggen så kommer inte hela jag fram. För att jag inte orkar...

Jag önskar verkligen att jag hade orken, för det hade blivit så jävla bra då!

Det hjälpte litegrann att skita totalt i att det är snålt med kommentarer ibland och att radera alla "chattkommentarer", men det är ändå något som tar emot och jag vet inte säkert vad. Jag kan dock tänka mig att det har att göra med att jag vill så mycket mer än vad jag orkar just nu.

Vi får se hur allt blir. Jag ska försöka få in mer "jag" i bloggandet och verkligen köra mitt race totalt i alla fall. Inte anpassa mig efter vad andra vill läsa och efter hur lite/mycket kommentarer som kommer in. Jag tror (och hoppas) att det blir roligare så, både för mig och för er. Men jag är inte säker.

Jag kanske kan börja om utan att radera allt? Jag behöver nog det.


* Jag har en bloggaddress i skallen som skulle passa om jag skulle ändra mig, men jag vet inte... pimpXprincess har varit med så länge.

Varför blir man så in i helvetes begränsad bara för att man blir äldre?

Jag vill ha lite mer "Jag kan, jag vill, jag ska!" och "Ingenting är omöjligt!" i mitt liv istället för "Skitsamma, jag kommer ändå inte bli bäst på det".

Jag vill vara ett barn för alltid, men världen sliter bort det från mig.

Jag återkommer när jag är på lite bättre humör och fylld med lite härligare tankar, vilket troligen blir imorgon. Sömnbristen börjar ta ut sin rätt, känner jag.

Ni kan ju spana in mina bröst så länge, haha!

När jag hade frågestund senast undrade många vilken min favoritblogg var. Då började jag självklart tänka på vilka jag läser och då dök en speciell person upp i huvudet. En person som jag har saknat här i bloggvärlden ett bra tag nu. Justdidit kallas han.

Jag hoppas att han har det bra, var än han håller hus. Även om han inte ser detta...

När jag tog studenten (2008) var jag inte redo för arbete, så jag sökte lite kurser istället:

★ Bemötande - funktionshinder (Gävle)
★ Didaktik A: Skolan som stöd för utsatta barn/ungdomar och deras föräldrar (Gävle)
★ Kvinnligt ledarskap (Luleå)
★ Specialpedagogik A (Luleå)

Jag kom in på alla, men valde att läsa Påbyggnadsutbildning - Barnskötare här istället, eftersom jag inte orkade med något mer "ansträngande" än det.

Det slutade med att jag hoppade av efter lite mer än halva utbildningen, så den blev inte klar. Nu när jag hittade mapparna med mina arbetsuppgifter i förstår jag varför jag var så omotiverad. Allt det där hade jag läst innan!




Just nu är allt det där för långt ifrån. Jag blir yr bara av att tänka på framtiden.

Jag funderar på att gå och lägga mig, men jag vet inte hur trött jag är egentligen och om jag kommer lyckas somna. Igår försökte jag trots att jag var pigg. Det gick väl sådär.

Mitt försök gick åt helvete. Jag började tänka på om den svarta väggen var en av fyra svarta väggar eller bara en svart fondvägg. Sedan började jag tänka på vilka färger väggarna intill i så fall hade. Och så skenade jag och mina tankar iväg...

"Nej, tänk svart vägg! Svart vägg, svart vägg, svart vägg, svart vägg... Vita väggar?"

Jag gick och la mig strax innan tolv igår och hoppades att jag för en gångs skull skulle kunna sova hela natten. Självklart gick det inget vidare, då jag vaknade till ungefär fem gånger och till slut var tvungen att kliva upp vid fyra-tiden.

Jag brukar påstå att jag är varulv, just på grund av att jag har problem med att jag lever om nätterna. Att jag inte förvandlas till något vargliknande har jag avfärdat med att jag är från Pluto, men nu hittade jag detta:

"Varulvar är således en egen livsform och alltså inte människor. Fullt utvecklade varulvar kan förvanda sig helt till vargar när de vill, det behöver alltså inte vara fullmåne. Unga varulvar däremot behöver fullmånen för att komma fram, fast det är inte säkert att de förvandlas helt till vargar. De kan också bara få vargliknande beteende. Varulvar är alltid som starkast vid fullmåne.

Varulvar behöver inte vara galna monster, det beror på personligheten och på kontrollen över kraften. Däremot behöver varulvar kött eller blod för att kunna behålla sin förmåga att bli till vargar. Att vara varulv är en del av sig själv och som med allting annat kan kraften gå förlorad om man inte tar hand om den."

Nu behöver jag inte skylla på Pluto, utan kan nu skylla på att jag inte äter kött och inte tar hand om min kraft. Bra!

Nej, jag tror inte på fullaste allvar att jag är varulv, men det vore spännande! ;) Däremot tror jag att månen påverkar oss mer än vad vi tror och att jag är Kräfta och styrs av månen påverkar nog min sömn ganska rejält. Jag har ju mina perioder och jag tvivlar inte på att det har med månen att göra. På vilket vis vet jag inte än.

Jag lyckades även finna att jag föddes dagen efter att det var nymåne. Om detta har någon påverkan på mig vet jag ej, men det låter inte helt fel?


Rubriken får mig för övrigt att tänka på en låt av Something Corporate.

Vissa har reagerat på att jag ser bitchig/elak ut på bild. Detta är jag mycket väl medveten om. Det är nämligen så att ett av mina komplex består av att jag inte tycker om att le. Och speciellt inte på bild. Först och främst beror det på att jag anser att jag ser fånig ut, men det beror även på att jag har komplex för mina tänder. Tidigare i mitt liv åt jag nämligen mediciner som har förstört dom ganska grovt och får mig att vilja bleka dom. Så... där är anledningen.

Och jag avskyr mediciner, ja. Naturprodukter ska det vara!

---

(ja, jag dricker O'boy med sugrör)


Sedan försökte jag ta "normala" bilder, men då såg jag mest bara uppstoppad ut...

Så... ja... ni får nog stå ut med att jag ser lite halvbitchig ut på bild. Huvudsaken är väl ändå att jag inte beter mig som så? :)

Och ja, jag SKA försöka att ta lite fler bilder där jag inte ser arg ut. Försöka...

Arg på folk som ljuger. Arg på folk som inte har någon stake. Arg på folk som inte kan stå upp för sig själva. Arg på folk som behandlar folk som skräp.

Arg...

När man inte mår fullt så bra som man kanske borde göra dagdrömmer man ofta och flyr iväg från verkligheten. Det är alltid mycket finare när man tänker sig bort och allt känns så verkligt. Men så vaknar man och inser hur svart allting är. Det är inte färgglatt och vackert, det är inte fina sånger och glada skratt. Det är svart, det är grått och det är dammigt.

---

Jag vill även skänka en tanke till Erika, som förtjänar så mycket mer glädje än vad hon har tilldelats. För mycket (oförtjänad) skit har landat på hennes axlar.

Jag skulle ta dig uppåt om jag hade kraften.

Jag ville skriva någonting med mening här, men jag tappade förmågan att uttrycka mig och ska jag vara helt ärlig vet jag inte ens vad jag vill få fram.

Jag skrev ett argt inlägg lite tidigare, men jag bestämde mig för att inte ha kvar det. Det blev lite för personligt, kan jag känna. Arg är jag däremot fortfarande.

Till dom som inte hann läsa det kan jag säga att det handlade om att saker bara sker på en persons villkor och att jag inte tänker ta det. Jag är uppvuxen med en pappa som alltid har sagt "jag är hård, men rättvis" och jag anser därför att rätt ska vara rätt!

Ibland är det bara så jävla tungt att andas.
Vissa dagar lyckas man inte att ta sig ur det vakuum man befinner sig i.
Som att ligga under vattnet i ett badkar, fast med kedjor som håller en kvar.
Eller som att springa med ett gummiband på ryggen.

Man kan liksom inte ta sig fram!

Dessa dagar får man försöka andas på bästa vis.
Överlever gör man ju.
Det är mest bara brist på tidsbegrepp som är outhärdligt.
Hade man vetat hur länge ångesten skulle hålla i sig skulle det inte vara lika svårt.
Det skulle inte vara lika kämpigt.
Men vad gör man när allt man ser och kan ta på är dimma?

Det enda man kan göra är att vänta...

Tiden är viktig för mig.
Utan den står allt still och när det står still sitter jag fast... igen.

Igår var jag helt död på eftermiddagen, så jag vilade framför tvn i vardagsrummet.
För trött...
Så jag slängde mig i sängen och somnade en sväng.
Dock vaknade jag till lite då och då, men sov ändå ganska så skönt.
Tyvärr vaknade jag till runt 01.00 och kunde inte somna om, utan var tvungen att kliva upp.
Omvänt dygn är ju alltid kul?

Jag funderar på att gå och lägga mig en sväng nu, men jag orkar nog inte.
Orkar inte vända på dygnet ännu mer, vill säga.
Sova vore ju inte helt fel och speciellt inte eftersom min kropp inte känner för att vara uppe.
Och inte hjälper det att äta eller dricka någonting heller, har jag märkt.
Men vi får se vad som händer...

För övrigt tycker jag faktiskt att det blir bättre när jag skriver såhär hackigt.
Det blir ärligare på något vis.

Jaja, imorgon ska jag till läkaren i alla fall. Börje hette han.

Jag är trött.
Jag borde sova.

Jag kan inte sova.
Jag är pigg.

Hur fan går det ihop egentligen?