På senaste tiden har jag fokuserat som fan på att höja mitt självförtroende och att börja tycka om mig sjäv mer. Det har gått sådär, men nu har jag kommit till det steg att jag faktiskt bryr mig. Innan sket jag i princip i mig själv.

En lite rolig sak är att mina cheek piercings gör sådan stor skillnad. För att vara nöjd med sig själv måste man ju känna sig som sig själv. Det har jag inte gjort utan piercingar i kinderna. Jag har känt mig så jävla tråkig och hatat mig själv för att jag är oinspirerad och oinspirerande. Men nu när dom är tillbaka påverkar det så mycket. Jag tycker fortfarande att jag ser likadan ut, men jag tycker inte att jag är lika ful. Igår gick jag t ex helt osminkad med ofixat hår och sunkiga kläder när jag skulle handla. I vanliga fall skulle jag få panik, dra på en mössa och åtminstone lite mascara. Men inte igår. Det kändes okej. Precis som min kroppsform. Jag hatar min kropp, men nu när jag känner mig som mig själv känner jag mig inte alls lika stor som innan. Och jag har varken gått ner i vikt eller fått mer muskler. Jag är bara snyggare i mitt huvud nu när jag inte hatar mig själv lika mycket. Detta beror dock inte bara på piercingarna, utan att jag har fokuserat på att tycka om mig själv som jag är istället för att sträva efter att bli "perfekt".

Det är dock lång väg kvar tills jag faktiskt tycker om mig själv på riktigt, men jag SKA dit. Det finns inget syfte att hata sig själv.




För att avsluta inlägget vill jag bara tillägga att ingen är perfekt, ingen är snyggast i världen enligt alla och ingen är bäst på allt. Det gäller att acceptera det och fokusera på att tycka att man är jävligt bra ändå och därmed kan man känna sig som störst, bäst och vackrast (utan att tycka att alla andra är minst, sämst och fulast). Fake it 'til you make it.