Baby Borderline
Efter att ni har läst inlägget får ni självklart kommentera och ställa frågor, men försök att att undvika nedlåtande kommentarer. Det räcker med att jag hatar mig själv.
Allting började i gymnasiet. Jag klappade bokstavligt talat ihop mitt under en lektion. Jag vet inte varför, jag bara rasade. Jag minns inte hur jag kom iväg, men plötsligt var det två personer som undersökte mig och ställde massa frågor. Efter det fick jag gå hos BUP. Jag hatade dom. Jag tvingades på massa mediciner som jag var emot (lugnande, antidepp, insomning, sömn osv) och som jag slutade ta helt plötsligt. Jag sket i bieffekterna och mådde faktiskt bättre av att inte ta dom, vilket gjorde mig ännu mer hatisk mot mediciner. Läkaren fortsatte dock tjata och när jag bytte till vuxenpsyk tjatade dom ännu mer. Enligt dom behövde jag mediciner eftersom jag har sådana panikattacker och inte kan sova. Men jag vägrade. Tills jag inte orkade säga emot mer och fick lugnande som jag bara har haft liggande hemma. Jag tog emot just lugnande för att jag inte behöver ta dom. Det är bara något man kan ta akut och alltså något som jag inte kommer ta. Jag orkade bara inte läkarens tjat mer. Och under hela den där tiden var jag sjukskriven till och från, men lyckades ta studenten ändå. Mina betyg hade varit sjukt mycket bättre om jag hade mått bra, men jag klarade knappt av att gå upp ur sängen. In fact så dygnade jag ofta bara för att komma upp till skolan dom gånger jag faktiskt klarade av att vara där. Och det berodde inte på lathet eller att jag var ledsen, det var det fysiska som störde. Det var panikattackerna och att jag bokstavligt talat klappade ihop av att gå utanför dörren. Panikångest, något som man inte kan förstå om man inte har upplevt det. Jag tror inte att folk kan förstå hur hemskt det är om dom inte har haft en panikattack. Man har NOLL kontroll och det gör så jävla ont. Hela bröstet spänner, andningen är åt helvete (om man ens kan andas) och hjärtat flippar ur totalt. Det känns verkligen som att man ska dö och just när man har en attack så vill man fan hellre dö. Så obehagligt är det.
Jag har träffat en hel del psykologer och läkare, men det var inte förrän jag träffade hon som jag går hos nu som jag fick hjälp på riktigt. Och fick veta vad för fel det var. Hon ville nämligen göra utredningar på mig och jag gick med på det, trots att jag var säker på att jag inte hade något mer än det dom sagt innan (panikångest, social fobi, agorafobi och depression). Men utredningen visade annat. Min sociala fobi var inte bara social fobi, utan Fobisk personlighetsstörning. Det kunde jag acceptera. Jag vet att jag har svårt för människor och att jag får ångest när det är mycket folk. Den smälte jag snabbt. Det svåraste att smälta var att jag hade Borderline personlighetsstörning. Att acceptera det gick inte alls till en början. Jag var inte sjuk. Visst mådde jag dåligt och visst funkade inte mitt liv som det ska, men (mitt allra tyngsta argument till varför jag inte hade det) "alla mår ju dåligt ibland". Jag tror att det var därför det var så svårt att acceptera. Kriterierna för Borderline är så normala. Alla kan uppleva sådant. Skillnaden är styrkan på det och att personer som inte har Borderline inte styrs av det, att dom fortfarande klarar av att leva ett normalt liv. Det tog därför lång tid för mig att förstå att jag inte "bara mådde dåligt", men när jag väl accepterade att jag hade diagnosen kunde jag också acceptera att det var svårare för mig att "rycka upp mig" än för andra. Jag slutade beskylla mig för att "jag är så jävla värdelös som inte klarar av att leva" och började kunna jobba mot att må bättre istället - utifrån mina förutsättningar. För jag vägrar skylla på att jag har Borderline och låta livet vara så. Jag SKA må bättre, jag ska INTE ha det såhär! Det är fördjävligt att ha det såhär och jag VÄGRAR leva såhär resten av mitt liv. Folk som tror att jag vill leva såhär och inte kunna göra någonting är dumma i huvudet.
Jag misstänker att folk som orkat läsa hit undrar över om jag skär mig eller så och det gör jag inte. Jag vill inte fastna i något sådant, även om det (under en panikattack) känns som att jag bara vill slita sönder mig själv. På grund av den fysiska smärtan alltså. Det gör så jävla ont i bröstet att jag bara vill slita sönder det och släppa ut monstret som finns där. Men det går ju inte.
Om jag fick EN önskan skulle det vara att kunna fungera normalt. Är jag inte jätteledsen är jag jätteglad och är jag inte det så är jag jättearg osv. Mina känslor är aldrig på en normal nivå, utan det är alltid en känslobomb. Är det inte det så beror det på att jag inte orkar känna och blir tom istället. För det är så jävla jobbigt att känna. Jag önskar att jag kunde uppleva känslor som vanliga människor istället för att alla känslor ska vara alldeles för överväldigande. Med andra ord så önskar jag inte att jag ska må bra, utan jag önskar att mina känslor kunde vara normala. Ni kan nog inte förstå hur skönt jag skulle tycka att det vore att kunna vara ledsen utan att hela min värld ska vändas upp och ner. Eller att jag ska vilja springa 40 000 varv runt Jorden för att jag är glad. Eller skrika och slå sönder allt i min väg för att jag är arg. Eller känna noll inför allt och alla för att jag inte orkar känna mer.
Och för att avsluta kan jag berätta att jag går DBT - Dialektisk beteendeterapi. Det är faktiskt därför jag är hos mamma varje vecka. Terapin är kvar här nämligen och jag är där från 11.00 till 16.00 varje onsdag. Terapin fungerar ungefär som en skola, fast gällande känslor. Det tar sjukt mycket energi och det är inte bara på onsdagar som jag arbetar med detta, utan det är något jag gör varje dag. Jag gör allt jag kan för att slippa den här skiten, för som sagt: Jag VÄGRAR leva såhär resten av mitt liv!
Jag vill inte dö, jag vill LEVA.
Svar: Hehe okej :) Vill du förresten göra bloglovin-byte? I så fall är min länk här: http://www.bloglovin.com/blog/2681438/sannalitensse Säg till när du lagt till mig och skicka din länk så lägger jag till dig direkt :D Kram!
Jag tycker du är så stark! Så himla modig är du. Ingen borde någonsin kunna vara elak eller säga något dumt om hur du öppnar dig här. För jag kan bara tänka mig hur svårt det är. Som sagt du verkar vara en fantastisk människa och du förtjänar att må bra! Jag känner faktiskt igen det där lite med att av extremt arg, extremt glad och sjukt deppig. Fast ibland är jag bara helt ihålig.. Men jag jämför mig absolut inte med det du går igenom. Så du inte tror att jag är en som "jag förstår" när man inte har en aning..
Kan du "jobba bort" det och bli frisk, eller kan du lindra det?
starkt av dig att berätta om detta! jag förstår själv hur dömande och oförstående människor är när det gäller psykiska sjukdomar. har själv generaliserat ångestsyndrom med depressiva inslag, panikångestsyndrom, hypokondri (vissa människor tror ju inte att det är en riktig sjukdom men det är något som jag lider otroligt av och som förstör min vardag i stor utsträckning) och klaustrofobi (vilket yttrar sig i att jag bl.a inte kan åka buss utan att få en panikattack. knappt tåg heller, men det går. men det är ingen angenäm upplevelse). inget gör mig så arg som när människor tror att jag gillar att vara sjukskriven och bara vara hemma utöver att gå till kbtpsykologen varannan vecka. att jag är en bidragstagare som älskar att utnyttja staten, att jag bara är lat och borde "rycka upp mig". jag tror att ju fler som vågar berätta om sina sjukdomar/diagnoser, desto färre slipper skämmas och må dåligt över något som de inte kan rå för att de lider av.
Tycker det är jättestarkt och modigt av dig att skriva något så personligt i en blogg på internet. Jag hoppas att du kommer få må bättre en dag. Det förtjänar en sån fin tjej som du Sandra!
<3
Starkt av dig att våga skriva om detta. Folk borde inte döma dig innan dom vet.. Du verkar väldigt stark och motiverad, är nog bara en tidsfråga innan det vänder för dig. **
Bra skrivet finaste du. Jag blir glad att du ändå kan vara positiv, att styrkan att vilja må bättre är så stark. Det förtjänar du.
<3
CORNELIA: Ja, tyvärr är ju folk alldeles för dömande och anser inte att man är sjuk om det inte är något fysiskt, vilket det visserligen ofta också är när det är psykiskt (men som folk inte förstår). Jag hoppas också att folk ska bli mer förstående av att fler berättar, men tyvärr har alldeles för många diagnoser fått en helt fel stämpel och gör därför att folk inte vågar. Just nu är jag glad att jag skrev ut det, men imorgon kan det kännas som världens misstag. Det är tråkigt att man inte ska kunna berätta om psykiska grejer när det ändå är otroligt viktigt att man tar hänsyn till.
Jag hoppas för övrigt verkligen att du mår bättre snart!
Hej söta du! ;)
Va gärna med i min tävling om dagens blogg om du känner för det!
http://sense.myshowroom.se/vill-du-bli-dagens-blogg-2/
Ha en bra dag =)
Starkt av dig att skriva om detta.. Hejar på dig!
(Det här inlägget blev nog lite wierdo, men ja, jag vill barta visa någon sorts förståelse för din situation).
Jag förstår exakt vad du menar i ditt inlägg och känslorna som allt som oftast får hela världen runt omkring att rasa. Jag själv har också fått diagnosen borderline och utåt sett är jag som vilken tjej som helst, det enda problemet är att jag inte passar in i samhällets ramar och på så sätt hamnar i mellan allting.
Nu när jag bor i Gävle funderar jag på att ta upp terapi igen, men rädslan att inte komma någonvart ännu en gång finns alltid där i bakhuvudet.
Hoppas verkligen att terapin hjälper dig att fungera och det vore intressant att läsa lite mer om det ur din synvinkel, hur det funkar och hur det går till.
Modigt att öppna dig så, starkt! Enligt mig är det ett steg framåt. Inte alla som kan vara så ärliga om sitt mående. Håller tummarna för dig, you can do it! :)
<3
Först och främst vill jag säga att det är modigt av dig att skriva ut det, många i dagens samhälle är så kritiska av sig. Men det är viktigt att ventilera sina känslor tycker jag, och jag hoppas att du mår bättre! Även om man inte har diagnosen borderline så tror jag att vi alla har varit nere någongång och kan känna igen sig, därför har folk ingen rätt att klanka ner på någon annan. Fortsätt att vara positiv, det är otroligt viktigt! Hoppas att terapin hjälper, och som någon sa här ovan, det hade varit intressant att höra mer från din synvinkel från sjukdomen. Massa kramar!
Vill du bli bra, så kommer du att bli bra. Du verkar vara en stark brud. Håller tummar och tår för dig! :)
Tack för att du skrivit den här texten, nu vet man mer om dig som person.
Att du är en överlevare, och vägrar vara ett offer.
Starkt av dig att vilja gå emot diagnosen, istället för att låta den krossa dig !
Och DBT är grymt bra, svårt ofta, men bra, hur går det för dig med DBT:n ? =)
finSandra <3 Världens bästa tacosvän, oavsett diagnoser och sånt!
Jättebra skrivet! Modigt av dig att berätta om en sån grej :) Håller både tummar och tår att du ska få må så bra som du vill må <3
modigt att dela med dig! Måste vara galet påfrestande att behöva leva så. Imponerad av att du fortsätter kämpa, bra bra bra.
<3
Jag kan verkligen förstå vad du menar med att vilja ha normala känslor. Jag hatar att vara så intensiv när det kommer till precis allt. När jag blir ledsen så blir jag förstörd. När jag blir glad blir jag hyper. När jag blir arg så har jag sönder saker och skriker.
Jag dömer inte. Har varit och är i skiten själv. Starkt tjejjen. Hejja dig!
