Ibland är det bara så jävla tungt att andas.
Vissa dagar lyckas man inte att ta sig ur det vakuum man befinner sig i.
Som att ligga under vattnet i ett badkar, fast med kedjor som håller en kvar.
Eller som att springa med ett gummiband på ryggen.

Man kan liksom inte ta sig fram!

Dessa dagar får man försöka andas på bästa vis.
Överlever gör man ju.
Det är mest bara brist på tidsbegrepp som är outhärdligt.
Hade man vetat hur länge ångesten skulle hålla i sig skulle det inte vara lika svårt.
Det skulle inte vara lika kämpigt.
Men vad gör man när allt man ser och kan ta på är dimma?

Det enda man kan göra är att vänta...

Tiden är viktig för mig.
Utan den står allt still och när det står still sitter jag fast... igen.