... mina känslor.

Jag kan känna för stunden, men i övrigt är jag i stort sett tom.
Eller så består allt av ångest och panik.
Ni vet den där känslan av att du aldrig kommer att lyckas, att du är menad att falla itu?

Jag orkar inte ens försöka koncentrera mig längre.

Vem fan är jag?!
Jag är Sandra, men vad hjälper den kunskapen mig egentligen?
Jag har fortfarande ångest.
Panik.
För svåra motgångar.
Alldeles för dåligt självförtroende.
För lite motivation.
Brist på ork till både svårigheter och glädjeämnen.
Svårt att minnas.
För lite kraft till att orka leva livet så som jag önskar att jag skulle kunna göra.
... ångest.

Läkarna hoppas att lugnande medel ska få mig att må bra.
Själv önskar jag att jag kunde somna in och därefter vakna upp utan panik.
Och med ett normalt, icke-dött liv.