Idag var Hedvig alldeles borta. Vi letade överallt! I alla rum, i alla skåp, under alla byråar och hyllor. Ja, överallt! Och efter ett bra tag hörde vi av grannen att hon hade sett henne utomhus, utanför porten. PANIK! Hedvig var utsprungen! Skulle vi lyckas hitta henne?

Vi gick ut, men ingen Hedvig hittades. Med min negativitet lyckades jag förvänta mig det värsta - att hon sprungit över bilvägen och blivit påkörd. Jag trodde då inte att vi skulle lyckas hitta henne eller få tag i henne, så fort som hon springer.

Till slut gick vi hem och skulle skriva lappar. Då skriker Barre plötsligt: "Hedde är hemma!" och då låg hon under soffan. Rädd som satan var hon också och vägrade komma fram. Jag undrar var hon höll hus egentligen, för vi kollade överallt och stängde efter att ha genomsökt ett rum. Jag kollade t o m i skafferiet! Men ja... lättad blev jag. Jag blev alldeles tårögd av att se att hon faktiskt var hemma och inte bortsprungen.

Åh, vad rädd jag var! Men jag antar att det har att göra med att hon är gravid och kanske söker efter en plats att föda? Ja, jag vet inte... Nu är jag lugn i alla fall.