Finns det någonting som alltid tynger ner dig?
Någonting som får dig att vilja skrika tills dina lungor tar slut?

... men vet du alltid precis vad det är?

Dennis rycker i dörrhandtaget till toaletten:

Dennis: Vem är på toa?
Jag: Haha, vad spelar det för roll vem det är?
Dennis: Jamen, för att... såhär... om du är på toa tar det en minut, om mamma är på toa tar det tre timmar och om Ellen är på toa tar det tre dagar!


Dennis: Barre, när vill du gå till pappa?
Barre: NUUUU!
Dennis: Okej, då går vi imorrn!


Ellen: Så, nu har jag rengjort inne på toaletten
Mamma: Thank you Ellen!
Dennis: Varsågod!

Ellen är för övrigt mammas vän som bor här när syskonen + mamma är hemma och idag ska alla iväg, så att jag får bli ensam hemma.

Det pratas mycket om Carolina Gynning just nu och det är mycket fokuserat på hennes vikt och tidigare händelser i hennes liv. Jag tycker att det är väldigt fjantigt, då alla människor utvecklas och blir bättre människor. Alla gör saker som i andras ögon inte är fullt så bra och ofta ångrar man saker som man gör. Skillnaden på att vara känd och att inte vara känd är ganska markant här, då misstagen som t ex jag gör inte syns i media och granskas överdrivet. Är man däremot kändis och gör något som kan vridas och vändas till något fel så är man en hemsk människa rakt igenom. Man kan inte se att personen i fråga faktiskt bara är en människa, precis som alla andra. Allt rörande kändisar och i detta fall Carolina Gynning är så konservativt och människor borde tänka lite mer på att hon inte är mer än människa hon också. Hon gör saker som alla andra och det som jag tycker är väldigt bra med henne är att hon är väldigt ärlig om vad hon gör och inte gör. I boken Ego Girl t ex, där hon skriver om sina ätstörningar och andra problem i hennes liv. Istället för att folk ser att hon är mänsklig väljer många att se det som att hon uppmuntrar till anorexi, bulimi osv. Jag förstår inte varför, för hon säger ju inte att folk Måste vara smala. Hon berättade om sina ätstörningar då och att hon har gått ner i vikt nu spelar väl ingen roll? Hur många är det inte egentligen som går upp och ner i vikt egentligen? Alla har ju en drömkropp och strävar efter att se ut så som man själv drömmer om. Vad gör det då om hon väljer att leva som smal? Och smaltipsen som hon har skrivit om är inte grova i mina ögon. Hon har t ex skrivit om att man kan dela maten som man beställer med en vän och det är väl bara smart tänkt? På restauranger får man ju ofta portioner som man ändå inte orkar äta upp. Det är väl bättre att man delar en portion med en vän än att man inte äter alls?

Det enda som jag stör mig på är att hon bär djur (päls), eftersom jag är emot detta. Annat kan jag inte komma på, för i mina ögon har hon växt mer och mer och det upptäcker man om man läser hennes bok, tittar på hennes konst, läser hennes blogg och lyssnar på henne istället för vad tidningarna skriver, för vad vet dom om hennes tankar, ambitioner osv? Utvecklingen kan man ju se bara på vad hon gjorde Då och vad hon gör Nu. Hon började med Big Brother och hade sex i tv, men har hon fortsatt i dom spåren? Nej, hon har haft ett eget tv-program, har skrivit en bok, målat och sålt konst, varit en respektabel programledare osv. Om man inte ser att hennes utveckling har gått och fortfarande går i positiv riktning är man bara blind eller så lyssnar man endast på vad media har att säga. Då är man väldigt liten som person, för det är precis som att döma folk efter rykten, vilket jag ser som helst fel.

Nej, nu väntar jag bara på att Ego Woman (nästa bok) ska komma ut!

Som liten var jag "kär" i Ove Molin, Brynäs, och jag tyckte att han var hur snygg som helst även när åren gick. Än idag kan jag tycka att han ser sjukt bra ut, trots att vissa bilder inte visar hans vackraste sida samt att han fyller 38 år nu under 2009.

Igår visades Solen i ögonen - En film om Lars Winnerbäck i SVT1.
Det var väldigt mysigt att somna efteråt.

Gå in på Meez.com för att göra en liten figur!

Idag flyttar Tovan ner/bort till Örebro och där ska hon plugga till socionom, så hon blir kvar där ett bra tag och det känns fördjävligt.

En av mina största drömmar (som jag även ser som mål och hoppas på att kunna klara) är att känna att jag har råd att leva mitt liv som jag vill och ha möjlighet att vara spontan och precis så impulsiv som jag faktiskt är. Jag vill inte behöva planera hela livet eller ens mina dagar. Jag avskyr planering, det är inte Jag!

Frågan är bara Hur detta ska fungera. Jag måste ju på något sätt finna en inkomst till detta och med jobb/plugg blir allt planerat, vilket som sagt inte är Jag. Jag mår dåligt av planering, krav och måsten och känner mig därmed bara vilsen.

En egen hårsalong eller något vore i och försig väldigt kul... Då skulle jag kunna ha mer kontroll över mina dagar och inte behöva känna att jag Måste göra det och det och det. Jag vill inte bli styrd av någon annan, jag vill och tänker vara den som styr över mig själv och mitt liv! Jag är min egen boss och så tänker jag fortsätta ha det!

Hopp - "Hoppet är det sista som lämnar människan" är någonting som jag verkligen tror på. Jag skulle inte vara här idag om det inte vore för hoppet. Man ska alltid hoppas, man ska alltid önska och drömma. Hur man sedan ska komma dit är en annan femma, men huvudsaken är att man har hoppet. Man kommer ingenstans utan det! Men samtidigt ska man se till att hoppen man har inte är alldeles för svåra att leva upp till. Som med mål, som är en del av hoppet. Det ska vara en utmaning, men ändå någonting som går att nå. Man ska kunna komma dit, men man ska även kunna känna sig stolt över att man tog sig dit. Det måste även vara personligt, för alla har ju lite olika förutsättningar. En del klarar av vissa saker hur lätt som helst medan andra måste ha lite mer tid på sig. Alla är olika individer och därför måste vi sluta jämföra oss med alla andra hela tiden. Och anledningen till varför hopp är understruket är för att det är det ord av dessa tre som jag personligen följer allra mest.

Kärlek - Vad vore livet utan nära och kära? Hur skulle det kännas att verkligen vara helt ensam? Hur skulle det vara att inte känna kärlek för någonting och inte ha någon som känner kärlek för en? Jag kan inte tänka mig tanken, för hur ensam jag än kan känna mig har jag alltid någon (eller ptja, några) som finns där ändå. Det gäller att inte glömma av det och inte koppla bort det. Alldeles för många, och även jag, slänger iväg folk alldeles för lätt. Jag har t ex en tendens att tro att folk inte bryr sig om mig och slutar därför höra av mig osv till folk. Det enda man får av det är förlorade kontakter, ingenting annat. Så prata med folk innan du låter dom vara, det är oftast missförstånd. Man kan tolka saker så fel när man inte mår sådär jättebra.

Jag önskar att det var lika enkelt att utföra själv som att "lära ut"...


På bild: Min tatuering som står för hopp

Inatt började jag fundera över varför det är så dålig klang på det där med att vara en äldre tjej i ett förhållande. Jag vet inte vad det var som fick mig att tänka på det, men ofta är det så att det är helt normalt och ingenting konstigt alls med att en kille är 20 år och en tjej är 15 år i ett förhållande. Om det däremot skulle vara tvärtom, dvs att tjejen skulle vara 20 år och killen skulle vara 15 år, skulle det ses som skandal. Inte i allas ögon, men generellt. Varför är det så egentligen? Vad är det som gör att killen promt måste vara äldre? Visst sägs det att killar generellt sett mognar lite senare än tjejer (psykiskt), men vad är det som säger att Alla killar är så? Det finns ju hur många killar som helst som är mognare än tjejer som är flera år äldre. Så varför hålla kvar vid denna konservativa stämpel egentligen? Och frågan som jag ställer allra mest: Varför tänker även Jag så? För det gör jag, ärligt talat. Gällande mig själv, inte andra. Jag skulle tycka att det skulle kännas helt konstigt att vara tillsammans med någon som var yngre. Nu på senare tid har jag visserligen börjat tänka att det är rätt okej att kanske vara med någon som är i alla fall ett år yngre, men två år eller kanske t o m tre år? Faktiskt känns det bara fel. Och jag hatar att det känns så, för killar kan ju vara med mycket yngre tjejer. Varför kan då inte tjejer också vara det? Allt handlar ju egentligen om personlighet, mogenhet, respekt för varandra osv. Varför ska så många haka upp sig på en ålder, ett tal egentligen? Och som sagt: Varför ska även Jag göra det? Jag skäms litegrann, för det är ju inte jämställt någonstans! Jag får helt enkelt försöka bearbeta detta, för jag vill kunna tycka att det skulle vara okej att vara tillsammans med en yngre. Inte för att jag ska leta någon yngre nu, utan för att det bara ska kunna kännas okej ifall att det skulle bli så. Som sagt finns det ju så många killar som är mycket mer mogna än andra i deras ålder. Och även äldre killar som är hur omogna som helst, precis som tjejer. Åh, jag måste verkligen sluta tänka på åldern! Förhoppningsvis känns det bättre ju äldre man blir i alla fall, för då är det oftast inte så stor skillnad på mognad. Oftast, inte alltid.

När jag var liten hade jag ett väldigt starkt band till min mormor, jag älskade att sova där och jag älskade framför allt henne. Ju längre tiden har gått har allt rivits sönder mer och mer. Orsak? Alkohol.

Under min uppväxt märkte jag inte av det, att hon var alkoholist vill säga, men det kan nog ha att göra med att vi slutade träffa henne allt mer. Jag tänkte inte så mycket på det, för vi åkte ju alltid dit på Annandag Jul och firade med henne och den man jag tidigare kallade för morfar. Men så kom den där dagen... Vi hälsade på och som vanligt skulle vi äta god mat där. Mina förväntningar var att det skulle vara som varje år vi var där och åt mat, men till min fasa hade mormor druckit alldeles för mycket alkohol och ville bjuda mig på någon form av det. Självklart tackade jag nej. Jag har Aldrig druckit och jag planerar inte att göra det heller. Mormors alkoholism, pappas ilskeutbrott när han är full, pappas kompis stötande på mig när han drack för mycket på sin 40-årsdag, pappas kompis bandmedlem som dog i rattfylla, pappas självmordsförsök... alldeles för mycket ont har hänt för att jag ska vilja dricka. Jag dricker inte ens den svagaste cidern som folk kallar för "alko-läsk". Jag hatar alkohol och jag tänker inte bli som mormor!

Bland dom värsta sakerna jag har varit med om var när jag fyllde 18 år. Jag hade inte träffat mormor på hur länge som helst och hon hade inte hört av sig något alls när vi fyllde år, inte det året heller. Så jag skickade ett sms där jag berättade för henne att hon har glömt mig, som vanligt... Detta ledde till att en alkoholpåverkad kvinna som ska kallas för mormor börjar bråka med mig och att hennes man som jag alltid har kallat för morfar sa upp "morfarskapet". Efter den dagen kallar jag honom inte för morfar längre. Mormor skickade ett sms där hon bad om förlåtelse. Hon skrev att jag alltid har varit hennes favorit och hon berörde mig. Visst behandlade hon mig illa, men hon förstod på något sätt att hon hade gjort fel. Hennes man har inte hört av sig än idag och jag fyller snart 20...

Anledningen till att jag skrev detta inlägg var för att jag fick reda på vad mormor hade gjort nyligen. Hon hade supit sig full hemma hos min morbror medan han var på besök hos oss. Då var min morbrors tjej och deras ena son hemma. Och hon ville inte ha hem Peter, min morbror, för att deras äldre son var hos oss och hon ville inte att han skulle få uppleva något sådant. Och det förstår jag. Jag var gammal nog att förstå att hon hade druckit när jag fick uppleva det, men mina kusiner? Dom är bara några år gamla. Ena fyller 2 år och den andra fyller 3 år det här året.

Jag älskar mormor, men jag HATAR Alko-Lena!

Nyårsafton för oss i familjen blev som en liten julafton eftersom vi hade bestämt oss för att vänta med klappar och god mat tills dess. Så det blev potatisgratäng och grönsaker för min del. Dom andra fick fläskfilé eller något sånt. Sedan svullade vi godis och Toffifee. Och öppnade klappar gjorde vi direkt efter maten, för Barre orkade inte vänta längre. Han stressade oss redan från det att vi vaknade, så vi kunde inte plåga honom mer genom att vänta.