Nyss när jag skulle försöka somna in kom jag att tänka på vilken jävla bra familj jag har. Varför jag kom att tänka på det vet jag inte, men så är det!


Mamma är förstående och har alltid stöttat mig gällande att vara mig själv och göra egna val. Det har gjort mig till en starkare människa gällande att tro på mig själv. Hon har även stöttat mig i mitt mående och har aldrig pressat mig/tvingat mig till något jag inte klarar av. Många gånger har hon ställt upp med att bland annat ringa samtal som jag inte orkar med.
Pappa tror på mig och får mig att försöka lite extra när jag gör saker, vilket har lett till att jag kämpar mer än vad jag egentligen skulle kunna. Han gör dessutom allt han kan för att hjälpa till och finnas där för mig, trots att han kanske inte alltid förstår sig på mig/mitt mående. Och jag vet att han alltid ställer upp för mig!

Jenny är mer som en tjejkompis än som en syrra. För det första bråkar vi aldrig och för det andra kan man umgås med henne på samma sätt som med en kompis. Man kan prata om allt och ingenting med henne och samtidigt veta att man får ärliga svar om man frågar något/ber om råd. Och det är alltid skönt att prata ut med henne!

Dennis är precis som Jenny lite mer som en vän, men på ett annat vis. Istället för att prata om allt och ingenting sitter vi mest bara och chillar framför tvn, hittar på en egen "high five"-grej och gör allt tråkigt till något roligt. Det känns skönt att veta att han är hemma, för det leder faktiskt till mindre ångest.

Barre (egentligen Marcus) är väldigt snäll, förstående och har respekt för vad man säger. Jag får därför ofta dåligt samvete när jag tänker att han är jobbig på grund av sin överaktivitet, eftersom han ofta bara är väldigt glad. Så ibland kan jag titta på honom utan att han märker det och bara vilja krama om honom!