Jag läste några rader ur Champagneflickan innan jag la mig igår och läste om hur det brann i hennes lägenhet. Allt blev struligt eftersom hon inte hade någon hemförsäkran och då började jag, liksom alltid när jag läser om jobbiga händelser, tänka på hur bra mitt liv egentligen har varit och att jag borde må bättre än vad jag gör. Visst har det hänt saker i mitt liv som har fått mig att må dåligt, men överlag har jag ändå haft det bra. Jag har haft bra föräldrar, jag har bott i ett tryggt hem, jag har inte blivit överfallen, jag har inte behövt stå ut med att nära personer har dött osv. Då börjar man känna en slags skuld över att man mår dåligt, för det finns ju så många som har det värre och ändå tycks må bättre än jag. Man känner sig så egoistisk, men samtidigt kan man inte göra något åt det. Jag mår dåligt trots att jag sluppit utstå det som så många andra har fått göra. Och då börjar man så klart undra varför man mår dåligt egentligen. Jag lyckas aldrig finna ett svar på det hur jag än vrider och vänder. Jag har mått dåligt av saker som har hänt tidigare, men det borde ju ha runnit av nu. I dessa stunder känns det som att det är menat att jag ska må dåligt, hur mycket eller lite som händer. Lyckan känns alldeles för långt ifrån, trots att jag själv vet att jag har ett relativt bra liv.

Allt känns så misslyckat. Jag ville klara gymnasiet galant men var tvungen att ta IG i två ämnen som jag inte hade ork till, jag ville studera vidare men hade inte orken till det heller, jag vill ha ett bra jobb men det känns som att jag aldrig kommer att orka det. Jag vill ha familj, hus och allt det där, men det känns som att jag alltid kommer vara fast i det här.

Jag hatar att känna skuld. Varför kan jag inte bara må bra när jag vet att jag borde göra det?