Det gör ont just nu. Inuti mig. I själen som man kallar det.
Men samtidigt är det skönt. Jag har fått ur mig så mycket som jag under hur lång tid som helst har velat säga, men som jag aldrig har vågat öppna käften om - av rädsla.

Men det kommer alltid vara fel med känslor. Det kommer alltid vara en skam för mig.

Man får inte gråta när folk ser på sitter inpräntat i hjärnan redan från det att jag var liten. Eller mindre... Jag känner mig fortfarande väldigt liten ibland.

Det kommer nog aldrig hjälpa att folk tjatar om att man får gråta öppet, för det vet jag om att man får egentligen. Ja, egentligen var det...