Jag kom att tänka på människors sätt att prata om andra, med andra. Inte med personen det handlar om, det vågar de sig inte på. Det är mycket enklare att prata med andra. Mycket enklare.
Det är så människor lever. De pratar om andra, de livnär sig på andras misstag. Skvaller, skvaller och åter skvaller. Det mesta är inte ens sant. Det mesta sägs för att det inte finns någonting mer lockande. Ja, för visst måste väl även du erkänna att skvaller är lockande? Det tycker alla människor, mer eller mindre, men sedan finns det vissa som går för långt. Över gränsen. De suger in vartenda litet ord de hör om andra människor och för det vidare, men gör det saftigare, mer intressant. Och så går det till, så skapas det vi idag kallar för skitsnack.
Hur börjar det egentligen, och varför? Finns det verkligen ingenting vettigare att prata om? Nej, det tycks inte vara så. Det tycks vara det viktigaste med livet, att hålla koll på andra och vad dem gör.
Är det kanske ett sätt att skjuta bort sina egna känslor, sina egna problem? Är det ett slags trick som får människor att tro att de mår bättre än vad de faktiskt gör? Människor i det här samhället mår inte alltid bra. Men varför? Hur kommer det sig att alla någon gång i sitt liv varit riktigt deprimerade?
En sak är säker och det är att människan hatar för mycket. Och är falsk. Ja, människan är falsk. Allt som sägs om andra bakom ryggar är dåligt, det är aldrig någonting positivt som sägs. Sådant säger man endast till personen det handlar om, vare sig man menar det eller inte. Det bara är så. Det är menat att vara så. Men varför? Varför kan man inte få vara ärlig? Varför är människan menad att vara såhär? För alla är så. Du, jag, din farbror, din granne. Alla.
När man tänker och spekulerar i hur människan är börjar man undra över livet, man börjar undra om man faktiskt varit någonting annat i ett annat liv. Åtminstonde jag. Hur kan man annars veta att livet kan vara bättre än såhär? Hur kan man annars känna att djuren har det bättre? Hur kan man veta vad som är bra och vad som är dåligt, egentligen? Och kanske är det så, att man återföds hela tiden, utan att man själv eller någon annan märker det. Hur skulle man annars utvecklas? Man har inte alltid samma skal, man har inte alltid samma personlighet. Man mognar till, men kan det ha att göra med återfödelse att göra? Jag har aldrig riktigt varit religös, men sedan jag för första gången läste om buddhismen blev jag intresserad. Och jag såg logik. Jag trodde dock inte på återfödelse, men vem vet? Kanske är det så. Jag har börjat undra över det, och kanske det stämmer, kanske återföds vi alltid. Kanske ska vi tillslut uppgå i Nirvana. Vad det är kan man ha olika tankar om, själv vet jag inte vad jag tror.

(skrivet 19/10-07)