Jag har alltid sagt att jag kommer från Pluto och nu börjar jag bli väldigt övertygad. Jag hör inte hemma här, inte på den här planeten. Jag svävar i en bubbla en bit bort. Jag ser på alla människor och vill vara en del av dom, men samtidigt ser jag på dom med förakt. Jag vill inte vara som alla andra, jag vill bara höra till. Nu sitter jag ensam i en bubbla och samtidigt som att jag vill spräcka den klarar jag inte av det. Om jag spräcker den faller jag och då måste jag anpassa mig till den här världen. Världen som jag lever utanför men ändå i. Det är problemet med den här bubblan. Jag kan inte röra mig bort från världen och jag kan inte komma åt den heller. Jag brinner upp när jag gör små försök att sätta mina fötter på jordens yta. Jag kvävs. Jag andas inte samma luft, samtidigt som jag faktiskt gör det.
Och det där med att det inte finns liv på andra planeter, vad är det för snack? Nu vet jag inte om det är sant eller falskt, men jag blev något upprörd när jag tänkte på det. Finns det inte liv bara för att människan inte klarar av att leva där? Det kan finnas ett helt annat liv med helt andra förutsättningar, men människan letar efter syre och exakt värme. Åh, människan är så självbelåten!
Själv är jag från Pluto. Så långt härifrån, men ändå är jag här. Jag hör till, samtidigt som jag svävar i min lilla bubbla.

(skrivet 14/11-07, dvs exakt ett år sedan)