Att sätta ord på psykiskt mående
Den här natten var inte en av dom bästa. Den har varit fylld av ångest, mer än vanligt och jag kände verkligen att jag inte orkar mer. Det är inte längre ett glas som runnit över, det har det inte varit på länge. Jag har inga glas kvar att fylla. Dom jag har är redan fulla och dom har runnit över för längesen. Dom går inte heller att tömma, eftersom dom fylls på mer och mer. Jag ligger mitt i en röra med överfyllda glas och kan inte röra mig, kan inte andas på grund av vattnet som stiger omkring mig. Jag ligger snart under ytan, jag kämpar för mina andetag och jag har inte gett upp än. Jag försöker fortfarande leva, jag försöker att vinna den där dyrbara luften. Men när vattnet bara forsar in i mitt rum finns det ingen chans att jag klarar mig länge till. Jag kan inte på något sätt tömma rummet på vatten, inte så länge någon eller något fyller på med vatten. Jag behöver en paus. En paus från allting. En tid för mig själv när vattnet slutar rinna, när jag slipper måsten.
/.../
Dom vet inte vem jag är och dom bryr sig inte om det heller. Dom vill bara ha sin lön. För att dom ska bry sig krävs det att jag karvar upp armar och ben, det jag dagligen kämpar för att låta bli. Jag känner till känslan av att vilja slita sig själv i stycken, jag vet hur svårt det är att stå emot. Men jag står emot, dag ut och dag in, för jag vet att någon gång måste jag ändå ta tag i det. Jag måste någon gång reda ut mitt mående och då vill jag göra det utan ärr på kroppen. När jag verkligen kämpar med det känns det förjävligt att det krävs stora sår för att man ska få hjälp i det här samhället. Att slita upp sina armar kan man enkelt ta hand om, men man kan inte stoppa känslan av ångest inom sig. Den går inte ta hand om, man kan inte stoppa den. Då är det enklare att överföra den till någonting som man kan kontrollera. Jag vet exakt hur det känns, så varför kan jag inte få hjälp av dom att låta bli? För jag vill inte skada mig själv och jag Ska klara av att inte göra det. Jag ska inte falla in i det mönstret, som så många fastnar i. För en dag måste jag ändå ta hand om mitt psykiska mående. Jag vill inte skjuta upp det, varken med självdestruktion eller medicinering. Jag vill kunna leva som andra människor. Varför kan jag inte få göra det? Varför ska det vara så svårt? Är jag menad att må dåligt? Tankarna låter patetiska även för mig, men dom finns ändå där och jag vill ha svar. Jag vill ha svar på varför jag mår så som jag gör och jag vill reda ut det. Jag vill tömma alla glas som jag har, men jag kan inte och speciellt inte när jag inte får någon hjälp.
/.../
Nu blev det alldeles för mycket här tycker jag. Allting bara rinner av mig, jag vet inte själv vad jag skriver egentligen. Mina fingrar bara trycker på tangenterna och jag ser hur ord dyker upp. Allt jag skriver nu skriver jag spontant och jag är mycket väl medveten om att det kan verka rörigt, men så är mitt mående. Det är som ett garnnystan utan varken början eller slut. Jag är fast här och jag vet inte hur länge jag kommer vara det. Nu ska jag i alla fall lägga ner skrivandet för stunden och vi får se när nästa känslobomb kommer. Jag ska klara av att andas i mitt rum fullt av vatten utan hjälp av cyklop, jag ska klara mig utan att ta lugnande. Jag ska.
(skrivet 9/11-07)
/.../
Dom vet inte vem jag är och dom bryr sig inte om det heller. Dom vill bara ha sin lön. För att dom ska bry sig krävs det att jag karvar upp armar och ben, det jag dagligen kämpar för att låta bli. Jag känner till känslan av att vilja slita sig själv i stycken, jag vet hur svårt det är att stå emot. Men jag står emot, dag ut och dag in, för jag vet att någon gång måste jag ändå ta tag i det. Jag måste någon gång reda ut mitt mående och då vill jag göra det utan ärr på kroppen. När jag verkligen kämpar med det känns det förjävligt att det krävs stora sår för att man ska få hjälp i det här samhället. Att slita upp sina armar kan man enkelt ta hand om, men man kan inte stoppa känslan av ångest inom sig. Den går inte ta hand om, man kan inte stoppa den. Då är det enklare att överföra den till någonting som man kan kontrollera. Jag vet exakt hur det känns, så varför kan jag inte få hjälp av dom att låta bli? För jag vill inte skada mig själv och jag Ska klara av att inte göra det. Jag ska inte falla in i det mönstret, som så många fastnar i. För en dag måste jag ändå ta hand om mitt psykiska mående. Jag vill inte skjuta upp det, varken med självdestruktion eller medicinering. Jag vill kunna leva som andra människor. Varför kan jag inte få göra det? Varför ska det vara så svårt? Är jag menad att må dåligt? Tankarna låter patetiska även för mig, men dom finns ändå där och jag vill ha svar. Jag vill ha svar på varför jag mår så som jag gör och jag vill reda ut det. Jag vill tömma alla glas som jag har, men jag kan inte och speciellt inte när jag inte får någon hjälp.
/.../
Nu blev det alldeles för mycket här tycker jag. Allting bara rinner av mig, jag vet inte själv vad jag skriver egentligen. Mina fingrar bara trycker på tangenterna och jag ser hur ord dyker upp. Allt jag skriver nu skriver jag spontant och jag är mycket väl medveten om att det kan verka rörigt, men så är mitt mående. Det är som ett garnnystan utan varken början eller slut. Jag är fast här och jag vet inte hur länge jag kommer vara det. Nu ska jag i alla fall lägga ner skrivandet för stunden och vi får se när nästa känslobomb kommer. Jag ska klara av att andas i mitt rum fullt av vatten utan hjälp av cyklop, jag ska klara mig utan att ta lugnande. Jag ska.
(skrivet 9/11-07)
