Jag vill att du ska veta att jag tycker om dig väldigt, väldigt mycket. Vi har inte sådär jättebra kontakt nu egentligen och många andra behandlar dig som om du vore luft, men du betyder jävligt mycket för mig! Glöm inte det.

Jag kom förresten att tänka på när jag och Alex diskuterade musik igår och jag kom fram till att det "hårdaste" bandet som jag lyssnar på/tycker om är Backyard Babies.

Jag har alltid sagt att jag kommer från Pluto och nu börjar jag bli väldigt övertygad. Jag hör inte hemma här, inte på den här planeten. Jag svävar i en bubbla en bit bort. Jag ser på alla människor och vill vara en del av dom, men samtidigt ser jag på dom med förakt. Jag vill inte vara som alla andra, jag vill bara höra till. Nu sitter jag ensam i en bubbla och samtidigt som att jag vill spräcka den klarar jag inte av det. Om jag spräcker den faller jag och då måste jag anpassa mig till den här världen. Världen som jag lever utanför men ändå i. Det är problemet med den här bubblan. Jag kan inte röra mig bort från världen och jag kan inte komma åt den heller. Jag brinner upp när jag gör små försök att sätta mina fötter på jordens yta. Jag kvävs. Jag andas inte samma luft, samtidigt som jag faktiskt gör det.
Och det där med att det inte finns liv på andra planeter, vad är det för snack? Nu vet jag inte om det är sant eller falskt, men jag blev något upprörd när jag tänkte på det. Finns det inte liv bara för att människan inte klarar av att leva där? Det kan finnas ett helt annat liv med helt andra förutsättningar, men människan letar efter syre och exakt värme. Åh, människan är så självbelåten!
Själv är jag från Pluto. Så långt härifrån, men ändå är jag här. Jag hör till, samtidigt som jag svävar i min lilla bubbla.

(skrivet 14/11-07, dvs exakt ett år sedan)

Den här natten var inte en av dom bästa. Den har varit fylld av ångest, mer än vanligt och jag kände verkligen att jag inte orkar mer. Det är inte längre ett glas som runnit över, det har det inte varit på länge. Jag har inga glas kvar att fylla. Dom jag har är redan fulla och dom har runnit över för längesen. Dom går inte heller att tömma, eftersom dom fylls på mer och mer. Jag ligger mitt i en röra med överfyllda glas och kan inte röra mig, kan inte andas på grund av vattnet som stiger omkring mig. Jag ligger snart under ytan, jag kämpar för mina andetag och jag har inte gett upp än. Jag försöker fortfarande leva, jag försöker att vinna den där dyrbara luften. Men när vattnet bara forsar in i mitt rum finns det ingen chans att jag klarar mig länge till. Jag kan inte på något sätt tömma rummet på vatten, inte så länge någon eller något fyller på med vatten. Jag behöver en paus. En paus från allting. En tid för mig själv när vattnet slutar rinna, när jag slipper måsten.

/.../

Dom vet inte vem jag är och dom bryr sig inte om det heller. Dom vill bara ha sin lön. För att dom ska bry sig krävs det att jag karvar upp armar och ben, det jag dagligen kämpar för att låta bli. Jag känner till känslan av att vilja slita sig själv i stycken, jag vet hur svårt det är att stå emot. Men jag står emot, dag ut och dag in, för jag vet att någon gång måste jag ändå ta tag i det. Jag måste någon gång reda ut mitt mående och då vill jag göra det utan ärr på kroppen. När jag verkligen kämpar med det känns det förjävligt att det krävs stora sår för att man ska få hjälp i det här samhället. Att slita upp sina armar kan man enkelt ta hand om, men man kan inte stoppa känslan av ångest inom sig. Den går inte ta hand om, man kan inte stoppa den. Då är det enklare att överföra den till någonting som man kan kontrollera. Jag vet exakt hur det känns, så varför kan jag inte få hjälp av dom att låta bli? För jag vill inte skada mig själv och jag Ska klara av att inte göra det. Jag ska inte falla in i det mönstret, som så många fastnar i. För en dag måste jag ändå ta hand om mitt psykiska mående. Jag vill inte skjuta upp det, varken med självdestruktion eller medicinering. Jag vill kunna leva som andra människor. Varför kan jag inte få göra det? Varför ska det vara så svårt? Är jag menad att må dåligt? Tankarna låter patetiska även för mig, men dom finns ändå där och jag vill ha svar. Jag vill ha svar på varför jag mår så som jag gör och jag vill reda ut det. Jag vill tömma alla glas som jag har, men jag kan inte och speciellt inte när jag inte får någon hjälp.

/.../

Nu blev det alldeles för mycket här tycker jag. Allting bara rinner av mig, jag vet inte själv vad jag skriver egentligen. Mina fingrar bara trycker på tangenterna och jag ser hur ord dyker upp. Allt jag skriver nu skriver jag spontant och jag är mycket väl medveten om att det kan verka rörigt, men så är mitt mående. Det är som ett garnnystan utan varken början eller slut. Jag är fast här och jag vet inte hur länge jag kommer vara det. Nu ska jag i alla fall lägga ner skrivandet för stunden och vi får se när nästa känslobomb kommer. Jag ska klara av att andas i mitt rum fullt av vatten utan hjälp av cyklop, jag ska klara mig utan att ta lugnande. Jag ska.

(skrivet 9/11-07)

Jag kom att tänka på människors sätt att prata om andra, med andra. Inte med personen det handlar om, det vågar de sig inte på. Det är mycket enklare att prata med andra. Mycket enklare.
Det är så människor lever. De pratar om andra, de livnär sig på andras misstag. Skvaller, skvaller och åter skvaller. Det mesta är inte ens sant. Det mesta sägs för att det inte finns någonting mer lockande. Ja, för visst måste väl även du erkänna att skvaller är lockande? Det tycker alla människor, mer eller mindre, men sedan finns det vissa som går för långt. Över gränsen. De suger in vartenda litet ord de hör om andra människor och för det vidare, men gör det saftigare, mer intressant. Och så går det till, så skapas det vi idag kallar för skitsnack.
Hur börjar det egentligen, och varför? Finns det verkligen ingenting vettigare att prata om? Nej, det tycks inte vara så. Det tycks vara det viktigaste med livet, att hålla koll på andra och vad dem gör.
Är det kanske ett sätt att skjuta bort sina egna känslor, sina egna problem? Är det ett slags trick som får människor att tro att de mår bättre än vad de faktiskt gör? Människor i det här samhället mår inte alltid bra. Men varför? Hur kommer det sig att alla någon gång i sitt liv varit riktigt deprimerade?
En sak är säker och det är att människan hatar för mycket. Och är falsk. Ja, människan är falsk. Allt som sägs om andra bakom ryggar är dåligt, det är aldrig någonting positivt som sägs. Sådant säger man endast till personen det handlar om, vare sig man menar det eller inte. Det bara är så. Det är menat att vara så. Men varför? Varför kan man inte få vara ärlig? Varför är människan menad att vara såhär? För alla är så. Du, jag, din farbror, din granne. Alla.
När man tänker och spekulerar i hur människan är börjar man undra över livet, man börjar undra om man faktiskt varit någonting annat i ett annat liv. Åtminstonde jag. Hur kan man annars veta att livet kan vara bättre än såhär? Hur kan man annars känna att djuren har det bättre? Hur kan man veta vad som är bra och vad som är dåligt, egentligen? Och kanske är det så, att man återföds hela tiden, utan att man själv eller någon annan märker det. Hur skulle man annars utvecklas? Man har inte alltid samma skal, man har inte alltid samma personlighet. Man mognar till, men kan det ha att göra med återfödelse att göra? Jag har aldrig riktigt varit religös, men sedan jag för första gången läste om buddhismen blev jag intresserad. Och jag såg logik. Jag trodde dock inte på återfödelse, men vem vet? Kanske är det så. Jag har börjat undra över det, och kanske det stämmer, kanske återföds vi alltid. Kanske ska vi tillslut uppgå i Nirvana. Vad det är kan man ha olika tankar om, själv vet jag inte vad jag tror.

(skrivet 19/10-07)

Lite internt mellan mig och Jörgen, men den är lite kul ändå.

Det blev, som väntat, Barack Obama som tog hem segern i USA-valet. Därmed skrevs historia. USA har fått sin första svarta president och utvecklingen av landet går därför framåt. Nu kan vi bara vänta och se hur Obama räddar det dömda USA och jag hoppas på att han visar sig vara lika bra som han har verkat vara nu under valrörelsen - om inte bättre.

Nu sitter jag upp och håller koll på USA-valet med hjälp av Filip & Fredrik på femman. Det ser väldigt ljust ut för Barack Obama och jag är inte direkt förvånad. Jag blir snarare förvånad om John McCain knappar in och tar hem valet. Besviken skulle jag också bli, då jag hoppas på att Obama vinner. Hans åsikter är mycket bättre och mer humana, men det är inte bara det. Han är vägen till förändring, till ett mer vänstervridet USA. Visst är även Obama rejält höger om man jämför med Sverige, men man måste börja någonstans och han är hoppet för ett bra USA och en bättre värld. Det är ju faktiskt så att USA påverkar resten av världen något otroligt och därför behöver det börja bra där.

Nu ska jag fortsätta halvkika och hoppas på vinst för mänsklig rättvisa.