Vissa är för blinda för sitt eget bästa
Jag läste att någon idiot någonstans har lämnat en kommentar gällande att man inte kan må dåligt om man har ett förhållande och familj. Jag vet inte vem som skrivit det och hur utanför verkligheten den här personen egentligen är, men det spelar ingen roll. Jag har kunskap nog att påstå att den här personen inte äger någon form av vett eller intelligens.
Hur många finns det inte i bara Sverige som någon gång i sitt liv varit deprimerad? Ingen kan säga ett direkt antal, hur många mätningar som än görs. Däremot kan man säga att alla, någon gång i sitt liv, kommer ha en svacka. Tonårsdepressioner t ex, hur vanliga är inte dessa? Och fyrtioårskrisen, hur många har sluppit den? Dessa måenden är inte lika allvarliga som vissa andra psykiska termer, men dom ska uppmärksammas. Ett psykiskt mående ska man ta väl hand om och man ska inte låta det gå så långt att någon får nog och faktiskt kanske tar sitt liv. När man nått den punkten spelar det ingen roll att man har familj, förhållande, hem, pengar eller vad som nu "ska leda till ett bra mående". Ett dåligt mående är ett dåligt mående och det behövs hjälp för att få bort det. Visst är nära och kära ofta ett stort stöd, men det räcker inte alltid för att måendet ska försvinna.
Räcker det att sätta ett plåster på bröstet och ta en alvedon när man har fel på hjärtat? Nej, det gör det inte! I många fall behöver man opereras och det är självklart i det här samhället. Varför kan folk inte förstå att samma sak gäller det psykiska? Varför är vissa människor så blinda?
Och vad är det som säger att folk utan familj måste må dåligt? Generellt kanske dom gör det, men det finns säkert folk som finner lyckan någon annanstans.
Människor måste sluta vara så konservativa!
Det känns hemskt att jag, en 18 snart 19-årig flicka, ofta har så mycket mer kunskap än folk som är äldre och förmodligen har upplevt ett psykiskt mående, men är för stolta för att kunna stå för det.
Jag tror att människor som lämnar en sådan kommentar om att man mår bra om man har familj osv mår riktigt dåligt själva, men varför dra med dig andra i sitt fall? Det om något är egocentriskt.
Ut ur låtsasvärlden och öppna ögonen, tack!
Hur många finns det inte i bara Sverige som någon gång i sitt liv varit deprimerad? Ingen kan säga ett direkt antal, hur många mätningar som än görs. Däremot kan man säga att alla, någon gång i sitt liv, kommer ha en svacka. Tonårsdepressioner t ex, hur vanliga är inte dessa? Och fyrtioårskrisen, hur många har sluppit den? Dessa måenden är inte lika allvarliga som vissa andra psykiska termer, men dom ska uppmärksammas. Ett psykiskt mående ska man ta väl hand om och man ska inte låta det gå så långt att någon får nog och faktiskt kanske tar sitt liv. När man nått den punkten spelar det ingen roll att man har familj, förhållande, hem, pengar eller vad som nu "ska leda till ett bra mående". Ett dåligt mående är ett dåligt mående och det behövs hjälp för att få bort det. Visst är nära och kära ofta ett stort stöd, men det räcker inte alltid för att måendet ska försvinna.
Räcker det att sätta ett plåster på bröstet och ta en alvedon när man har fel på hjärtat? Nej, det gör det inte! I många fall behöver man opereras och det är självklart i det här samhället. Varför kan folk inte förstå att samma sak gäller det psykiska? Varför är vissa människor så blinda?
Och vad är det som säger att folk utan familj måste må dåligt? Generellt kanske dom gör det, men det finns säkert folk som finner lyckan någon annanstans.
Människor måste sluta vara så konservativa!
Det känns hemskt att jag, en 18 snart 19-årig flicka, ofta har så mycket mer kunskap än folk som är äldre och förmodligen har upplevt ett psykiskt mående, men är för stolta för att kunna stå för det.
Jag tror att människor som lämnar en sådan kommentar om att man mår bra om man har familj osv mår riktigt dåligt själva, men varför dra med dig andra i sitt fall? Det om något är egocentriskt.
Ut ur låtsasvärlden och öppna ögonen, tack!
