... eller gemenskap och bli kvävd?

Jag har ett ganska stort problem. Jag har alltid känslan av att jag är ensam, att jag är utanför och att folk inte bryr sig om mig. Jag kan känna mig hur dålig som helst om folk inte hör av sig, trots att jag inte har bett dom att göra det. Jag kan känna mig totalt glömd och betydelselös. Men samtidigt hör inte jag av mig, samtidigt vill jag inte att någon hör av sig. Jag vill vara ensam, delvis, jag vill inte ha folk för nära inpå. Så varför klagar jag? Jag vill ju inte ha folk rännande runt mig, jag vill ju vara själv? Tyvärr är jag inte så enkel. Jag vill nämligen att folk hör av sig, jag vill veta att dom bryr sig om mig. Men ändå vet jag inte om jag vill hitta på någonting, för ibland blir det bara för mycket. Jag har någon slags fobi för människor, så ibland måste jag bara säga stopp. Men det betyder inte att jag inte vill att folk ringer. Det betyder inte att jag inte vill betyda någonting. Och ibland vill jag ju hitta på saker med folk, men då har dom redan planerat saker med andra. Det är ju ganska förståeligt egentligen, för jag är ju en sådan som är ganska impulsiv och som ogillar att planera. Det ska hända saker när jag vill att det ska hända och jag vill inte behöva vänta. På så sätt är jag nog väldigt krävande och jag förstår att folk inte alltid har tid med mig - innerst inne - men ändå får jag den där känslan av att jag är värdelös, att dom har glömt mig. Och det gäller alla. Jag kan känna så med halvbekanta, med vänner, med bästa vänner, med familj osv. Allt bara för att jag inte kan vara en enkel person som antingen vill vara ensam eller vara med folk. Jag vill vara ensam, men ändå ha en gemenskap. Hur fungerar det egentligen? Det fungerar inte alls. Antingen är man ensam och utanför eller så är man en del av en gemenskap, men riskerar att bli kvävd. För kvävd är vad jag blir när det är för mycket folk, för mycket närhet osv.

Jag vill vara simpel.