Jag fick ett mail angående ett jobb som ansågs passa för mig, nämligen frisör.

Jag kan inte påstå att jag inte är sugen, men jag vet inte om jag har orken till någon form av jobb (allt runt omkring är inräknat) än. Men det glädjer mig att folk visar att dom uppskattar det jag gör så pass mycket att dom tycker att jag ska arbeta med det istället för att bara ha det som ett intresse. Precis som när pappa sa att jag borde satsa på att bli tatuerare utan att jag ens har nämnt det ens i tanken.

Mailet gav mig ett välmående leende, precis som när jag kom in på alla utbildningar som jag sökte till inför denna höst. Jobben i Ljungby var däremot inte lika glädjande, dom var mest bara förvirrande.

Hur som helst fick jag ett leende på läpparna och ett leende inuti.
Jag kände mig riktigt uppskattad och den känslan är någonting som kan få en att plötsligt skina som en sol, trots vardagens mörker och elände.