Jag fick ett mail angående ett jobb som ansågs passa för mig, nämligen frisör.

Jag kan inte påstå att jag inte är sugen, men jag vet inte om jag har orken till någon form av jobb (allt runt omkring är inräknat) än. Men det glädjer mig att folk visar att dom uppskattar det jag gör så pass mycket att dom tycker att jag ska arbeta med det istället för att bara ha det som ett intresse. Precis som när pappa sa att jag borde satsa på att bli tatuerare utan att jag ens har nämnt det ens i tanken.

Mailet gav mig ett välmående leende, precis som när jag kom in på alla utbildningar som jag sökte till inför denna höst. Jobben i Ljungby var däremot inte lika glädjande, dom var mest bara förvirrande.

Hur som helst fick jag ett leende på läpparna och ett leende inuti.
Jag kände mig riktigt uppskattad och den känslan är någonting som kan få en att plötsligt skina som en sol, trots vardagens mörker och elände.

The war inside of me
The war which never takes a break
Which never stops
Which never lets me take a rest
Which makes me breathe for breath

It puts my heart in my throat and I'm searching for anything to hold onto
Sadly find myself searching for a grip

The war drags me down and it seems like I'm not strong enough take this anymore
I'm trying, but am I too weak?

My fight is ended, I gave up
Laying on the bottom in a desperate and last try to get to the top
But the war is too strong and my power is too weak

I fall, fall, fall and with one wish: to be able to smile again
But with the war in my soul it becomes a dream which crashes right in front of my eyes
And it will never appear again

The war never lets me go, never...
Or is it just me who can't live without it?
(Or is it me who can't let go?)

-

Nej, fyfan vad jag hatar engelska! Speciellt att hålla på med skrift!
Texten är i och försig gammal.

Jag hatar att det inte händer något i mitt liv. Jag hatar att jag inte längre orkar vara impulsiv och hitta på galna grejer, utan mest bara låter livet passera. Jag hatar att jag inte har orken att göra annat än så. Och jag hatar att jag inte orkar lägga ner tid på mitt utseende just nu heller. Och jag saknar att vara rosa. Jag är faktiskt ganska sugen på att färga håret rosa och ha svart underhår. Dock kommer jag nog ångra mig ganska snabbt, men det här känns bara så trist. Det känns inte som Jag. Nej, för jag är inte Jag fullt ut just nu och jag mår bara dåligt av att inte vara det. Det sänker mitt självförtroende som fan och jag har inte speciellt bra sedan innan heller.

När ska jag få orken till att vara Jag igen?

Jag måste måla/tapetsera om mitt rum. Jag har levt i det här oinspirerade rummet alldeles för länge nu. Rummet är inte Jag. Det är som att jag lever här endast för att jag inte har någon annanstans att bo. Det känns inte som mitt rum, inte när rummet inte består av vad som är Jag.