Ångest ångest ångest. Varför ska den alltid hoppa på just mig - hela tiden?
Jag orkar i princip inte med någonting längre, för över lag känns allt som en börda.

Mina vänner förstår, min familj förstår, min lärare förstår. Men räcker det verkligen? Tyvärr gör det ju inte det, inte riktigt. Det är den där världen, det här samhället som måste förstå.

Jag missar hur mkt som helst i skolan när jag mår såhär, bara för att mitt mående drar i mig för hårt. Jag kan inte resa på mig och skaka av det dåliga, jag måste bära det som en alldeles för tung ryggsäck och hur mycket mina vänner, min lärare och min familj förstår kommer det inte att hjälpas. Min lärare kan inte ge mig betyg när jag inte gör någonting, trots att hon vet att jag kan när jag väl mår bra.

Och sedan efter skolan då? Vad händer då när jag inte orkar? Jo, jag blir lämnad att klara mig själv...

Varför ska man behöva missa livet för sitt psykiska mående? Det känns som att jag kommer vakna upp gammal och inte ha någon som helst aning om var livet tog vägen.

Jag vill kunna allt som alla andra kan. Jag vill kunna allt som jag alltid annars kan.
Jag vill inte ha det såhär.