Ibland önskar jag bara att jag kunde få må ungefär som alla andra. Inga konstigheter. Visst skulle jag fortfarande vara nere ibland, men det skulle inte vara så kraftigt som nu. Som alltid. Och jag är alltid lika oförberedd, hur mkt jag än försöker att vänta på den där attacken. Det där benet som kommer fälla mig vilken sekund som helst och sedan den där foten, som sparkar mig rakt i ansiktet. Dock inte så hårt att jag dör, bara så att jag jag tappar andan. Jag ska alltid ligga nära döden, men inte så nära att jag riskerar att dö. Jag ska leva, jag ska plågas. Jag har lärt mig det nu.

Jag önskar bara att jag kunde rycka upp mig. Jag önskar att jag fick det, att jag fick tillåtelsen. Jag har styrkan och viljan, men vad hjälper det? Någon är ändå alltid beredd med benet som ska fälla mig. Alltid. Speciellt när jag försöker ta mig i kragen, när jag försöker se livet ur en annan vinkel. Den ljusa vinkeln. Den som alla andra dagligen ser genom. Jag känner inte för att försöka längre. Ja, jag har kommit till det stadiet. Jag vill bara ligga i sängen, för det kommer inte att hjälpas med någonting. Speciellt inte med optimism, för det är den som får mig att falla hårdare. En glad tanke - ett hårt fall.

Jag förstår inte att jag kan vara så stark egentligen. Psykiskt stark. Hur kan jag tillåta mig själv att uppleva det här gång på gång? Jag vet inte. Jag har verkligen inget svar på den frågan och jag tror inte att jag kommer få svar på den heller. Kanske njuter jag av att plågas? Kanske finns det någonting i mig som ler när jag faller? Som en slags djävul inuti mig, som hånar mig. Någon som skrattar åt mig när jag faller. Någon som känner sig lycklig när jag till slut bryter ihop och inte orkar mer.

Gällande skolan vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. (Varför känns det som att tre upprepningar ger mer effekt på det man säger förresten? Varför just tre?) Allt går bara åt helvete. Jag har inte orken att veta vad som händer omkring mig. Jag orkar inte med pressen. Jag orkar inte med all text som ska läsas. Jag orkar inte läsa och jag orkar inte skriva. Egentligen orkar jag inte skriva det här heller, men jag har lärt mig att jag inte ska fylla på mitt eget glas. Jag ska inte stå ivägen för öppningen, som ska tömma glaset inom mig. Eller är det jag som är i glaset? Är det jag som står där när vattnet kommer och kväver mig? Jag vet inte, jag har faktiskt ingen koll. Jag önskar att jag hade det, men den är försvunnen. Precis som orken inför skolan. Inför allt. Dock är skolan det som är ett måste. Resten är inte lika viktigt, inte i andras ögon. Det är skolan och jobb och karriär och barn och framtid. Jag är inte redo för den. Jag klarar inte av den delen av livet när jag mår såhär. Ändå är det ingen som pressar mig. Alla förstår, alla hjälper till. Jag vet däremot att jag måste, för jag klarar inte av att få ett IG på mitt papper. Inte ens i samhällskunskap, trots att det skulle kännas så bra att slippa den pressen. IG är ett bevis på hur värdelös jag är. Då finns det på papper att jag är dålig.

It's that sinking feeling, you know what it's bringing on...