Idag var det meningen att jag skulle prata med min lärare angående skolan osv, men jag vaknade som vanligt med den där ångesten.

Jag känner mig så dålig. Jag ställer verkligen in precis allting.
Skolan, tandläkartider, möten... allt som är tidsplanerat.
Det var t o m nästan så att jag ställde in min resa ner till Skara, för att jag låg och hade ångest. Och hade fortfarande ångest när jag åkte. Jag förstod inte mycket av vad folk sa till mig, eftersom jag endast var stirrig och hade den där paniken i bröstet.

Hur det känns?
Det känns fördjävligt. Jag känner mig som en sådan jävla dålig människa som alltid ställer in saker. Jag vill kunna åka, men jag kan inte.
Imorse kunde jag inte ens ringa min lärare och meddela att jag mådde så dåligt att jag inte skulle orka att komma. Det kan jag iofs aldrig göra när jag har ångest eller bara mår allmänt psykiskt dåligt. Ringa, vill säga. Jag känner en sådan skuld när jag hör den andra personens röst. Jag känner hur jävla misslyckad jag än en gång är. Och säkert kommer förbli.

Varför kan jag inte bara få fungera som en normal jävla människa någon gång?
Varför kan jag inte bara få må bra utan att det endast är för stunden?

Jag orkar inte med det här längre.


Jag har sprungit åt olika håll i min rastlöshet utan kontroll, tills känslorna frös och min ångest blev skoningslös.