Jag sitter och tittar på UR och nu pratar dom om att åka och undersöka Mars, för att se om vi är ensamma osv. Detta gör mig sjukt irriterad, för varför kan inte människan nöja sig med att snart ha förstört Jorden? Varför göra den röda planeten blå? Tänk om det lever varelser som inte klarar sig under samma förutsättningar som människan, några som inte behöver syre eller liknande och istället behöver något som bara finns på Mars? Varför är människan så självgod?

USA planerar färden år 2030 och Ryssland år 2018.
Jag hoppas att alla bara dör.

Att man på många skolor, inräknat min, dessutom tar studenten på Världsmiljödagen är ännu mer ironiskt, för hur jävla miljövänligt är studentfirandet egentligen?
Snacka om att människor inte bryr sig ett skit om miljön, trots att dom säger det.

1986-2008, Brynäs IF

Nyss var jag inne och läste lite om hur det står till i hockeyn och då fick jag syn på en artikel angående att det är bestämt att Tommy Sjödin lägger av som hockeyspelare.
Jag har länge varit medveten om att det mycket väl kunnat bli så, men ändå kom chocken. Eller inte chocken. Jag vet egentligen inte vad det är, men vad det än är så känns det bara så konstigt. Tommy Sjödin ÄR Brynäs och kommer alltid att vara det.

Jag fick en Brynäs-tröja av pappa redan som liten och har sedan dess älskat Brynäs, och speciellt Ove Molin och även denne Tommy Sjödin. Nu när han slutar kommer det kännas så tomt. Det kommer inte finnas en nummer 7 med Sjödin skrivet på ryggen längre...

Hur som helst fick han ett bra avslut, trots att säsongen gick dåligt. Han visade upp sig otroligt och man säger ju att man ska lägga av när man är på topp.

Dennis ena kompis, Peter, var här idag och han har sett när jag har klippt folk.
Idag uttalade han sig om det:

- Ska du bli frisör?
- Nej
- VA?!
- Tycker du att jag borde jag bli det?
- Jaaa!

Jag har faktiskt börjat fundera på att bli frisör. Eller piercare.
Jag orkar nämligen inte plugga eller jobba med någonting urtråkigt, så det lockar ju faktiskt en hel del. Dessutom är det så många som tycker att jag borde satsa på det.

Vi får se, helt enkelt.

Idag var det meningen att jag skulle prata med min lärare angående skolan osv, men jag vaknade som vanligt med den där ångesten.

Jag känner mig så dålig. Jag ställer verkligen in precis allting.
Skolan, tandläkartider, möten... allt som är tidsplanerat.
Det var t o m nästan så att jag ställde in min resa ner till Skara, för att jag låg och hade ångest. Och hade fortfarande ångest när jag åkte. Jag förstod inte mycket av vad folk sa till mig, eftersom jag endast var stirrig och hade den där paniken i bröstet.

Hur det känns?
Det känns fördjävligt. Jag känner mig som en sådan jävla dålig människa som alltid ställer in saker. Jag vill kunna åka, men jag kan inte.
Imorse kunde jag inte ens ringa min lärare och meddela att jag mådde så dåligt att jag inte skulle orka att komma. Det kan jag iofs aldrig göra när jag har ångest eller bara mår allmänt psykiskt dåligt. Ringa, vill säga. Jag känner en sådan skuld när jag hör den andra personens röst. Jag känner hur jävla misslyckad jag än en gång är. Och säkert kommer förbli.

Varför kan jag inte bara få fungera som en normal jävla människa någon gång?
Varför kan jag inte bara få må bra utan att det endast är för stunden?

Jag orkar inte med det här längre.


Jag har sprungit åt olika håll i min rastlöshet utan kontroll, tills känslorna frös och min ångest blev skoningslös.

Fyra råkar vara ett av mina favoritnummer, så jag tänker nämna fyra personer.


Linda Kleiner
Jag vill tacka för att du stöttar mig och för alla dom där fina orden som du alltid ger mig. Du ska veta att det betyder sjukt mycket för mig. Att Du betyder sjukt mycket för mig. Vi ses inte speciellt ofta längre, men det gör inte att jag tycker om dig mindre. Du kommer alltid vara bland dom bästa personerna i mitt liv.
Jag kommer aldrig glömma det där brevet som du skickade till mig när vi var yngre. Inte heller ankorna som vi köpte till varandra. Jag kommer aldrig glömma vår Da Möb-period och när du var kär i Rooster. Jag kommer inte heller glömma hur jag alltid ratade dina pojkvänner. Alla utom Jonas (ganska kul att det var honom du till slut valde). Jag kommer inte glömma alla sånger som vi spelade in. Speciellt inte O-town - Liquid Dreams. Varför just den låten får mig att tänka på Oss vet jag egentligen inte, men det gör jag. Huvudsaken är: Jag kommer inte
glömma någonting och jag kommer alltid älska dig.

Tove Ovsiannikov
Det var första dagen i skolan och jag kände ingen, inte du heller. Vi höll därför automatiskt ihop och från den dagen har vi alltid gjort det. Vi har aldrig bråkat, aldrig småtjafsat och jag är så glad för det. Du är det bästa jag har. Det finns ingen annan som kommer kunna betyda lika mycket som du. Ingen kommer kunna få mig att må lika bra som du får av bara ett litet sms. Och ingen kommer någonsin kunna få mig att bry mig om någon så mycket som jag bryr mig om dig. Ingen.
Allt du säger, allt du skriver, allt du tänker... Det är det finaste som finns. Jag kan inte förstå hur en sådan bra människa som du kan få må så dåligt. Det finns inte i min värld.Jag älskar dig och du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, vad som än händer. Du har betytt så mycket för mig att jag aldrig någonsin kommer glömma dig. Aldrig någonsin.

Ylva Lidberg
Vi har inte umgåtts speciellt mycket, men ändå är du helt klart en av mina bästa vänner. Jag bryr mig om dig så mycket mer än om många andra. Du är en av få som lyckats komma in i mitt liv så snabbt och så smidigt. Du är verkligen en speciell människa och du förtjänar det bästa. Tyvärr behandlas du alldeles för ofta dåligt och jag blir lika upprörd varje gång jagfår höra vad någon gjort eller sagt. Du förtjänar det inte, hur mycket du än kan tro det själv. Du är värd så mycket mer. Dom är inte värda dig.
Att du nu bor i Skara stör mig så fruktansvärt. Speciellt eftersom du inte mår allra bäst. Jag kan inte finnas där lika mycket som jag önskar att jag kunde. Jag är för långt ifrån. Jag har inte makten att hjälpa dig när du känner att du vill därifrån. Men jag vill. Jag vill verkligen.
Jag är så glad att du fått din häst där nere i alla fall, för du behöver någonting som får dig att må bra. Pelle är bra för dig, för honom kan du sköta om och han kan sköta om dig. Ni är bra för varandra, för ni både ger och tar.
Sedan är jag glad att du har Sanna där nere, för hon verkar vara en bra människa. Hon verkar vara en person som ser hur mycket du är värd.

Alexander Eriksson
Jag måste börja med att skriva att jag inte kommer kunna få ner så mycket här, eftersom vi inte känt varandra länge och därför inte upplevt lika mycket som jag gjort med dom här ovanför. Ändå betyder du mycket och du lyckas få mig att le emellanåt. Och att du dessutom inte suckar när jag pratar om hockey känns också bra, för du är den enda som jag delar det intresset med.
Jag kan som sagt inte skriva mycket som kommer vara speciellt betydande, men jag tyckte att du förtjänade att få lite uppmärksamhet för alla leenden som du har lyckats framkalla.
Tack. Det betyder mycket.

Ibland önskar jag bara att jag kunde få må ungefär som alla andra. Inga konstigheter. Visst skulle jag fortfarande vara nere ibland, men det skulle inte vara så kraftigt som nu. Som alltid. Och jag är alltid lika oförberedd, hur mkt jag än försöker att vänta på den där attacken. Det där benet som kommer fälla mig vilken sekund som helst och sedan den där foten, som sparkar mig rakt i ansiktet. Dock inte så hårt att jag dör, bara så att jag jag tappar andan. Jag ska alltid ligga nära döden, men inte så nära att jag riskerar att dö. Jag ska leva, jag ska plågas. Jag har lärt mig det nu.

Jag önskar bara att jag kunde rycka upp mig. Jag önskar att jag fick det, att jag fick tillåtelsen. Jag har styrkan och viljan, men vad hjälper det? Någon är ändå alltid beredd med benet som ska fälla mig. Alltid. Speciellt när jag försöker ta mig i kragen, när jag försöker se livet ur en annan vinkel. Den ljusa vinkeln. Den som alla andra dagligen ser genom. Jag känner inte för att försöka längre. Ja, jag har kommit till det stadiet. Jag vill bara ligga i sängen, för det kommer inte att hjälpas med någonting. Speciellt inte med optimism, för det är den som får mig att falla hårdare. En glad tanke - ett hårt fall.

Jag förstår inte att jag kan vara så stark egentligen. Psykiskt stark. Hur kan jag tillåta mig själv att uppleva det här gång på gång? Jag vet inte. Jag har verkligen inget svar på den frågan och jag tror inte att jag kommer få svar på den heller. Kanske njuter jag av att plågas? Kanske finns det någonting i mig som ler när jag faller? Som en slags djävul inuti mig, som hånar mig. Någon som skrattar åt mig när jag faller. Någon som känner sig lycklig när jag till slut bryter ihop och inte orkar mer.

Gällande skolan vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. (Varför känns det som att tre upprepningar ger mer effekt på det man säger förresten? Varför just tre?) Allt går bara åt helvete. Jag har inte orken att veta vad som händer omkring mig. Jag orkar inte med pressen. Jag orkar inte med all text som ska läsas. Jag orkar inte läsa och jag orkar inte skriva. Egentligen orkar jag inte skriva det här heller, men jag har lärt mig att jag inte ska fylla på mitt eget glas. Jag ska inte stå ivägen för öppningen, som ska tömma glaset inom mig. Eller är det jag som är i glaset? Är det jag som står där när vattnet kommer och kväver mig? Jag vet inte, jag har faktiskt ingen koll. Jag önskar att jag hade det, men den är försvunnen. Precis som orken inför skolan. Inför allt. Dock är skolan det som är ett måste. Resten är inte lika viktigt, inte i andras ögon. Det är skolan och jobb och karriär och barn och framtid. Jag är inte redo för den. Jag klarar inte av den delen av livet när jag mår såhär. Ändå är det ingen som pressar mig. Alla förstår, alla hjälper till. Jag vet däremot att jag måste, för jag klarar inte av att få ett IG på mitt papper. Inte ens i samhällskunskap, trots att det skulle kännas så bra att slippa den pressen. IG är ett bevis på hur värdelös jag är. Då finns det på papper att jag är dålig.

It's that sinking feeling, you know what it's bringing on...

Jag vaknade vid ett-tiden och orkade inte gå upp, men tvingade mig själv till slut. Jag satte på mig lite kläder, lindade min fot och gick till datorn. Observera att jag var väldigt bitter och på nyvaket humör. Väl inne på bilddagboken ser jag att jag har fått ett privat meddelande Och jag väljer att läsa det innan jag går in på gästboken. Då får jag se att min vän Kristian, även kallad skåning, har skrivit och det han skrev fick mig att ändra humör direkt.

"Du är jävligt tuff! med allt skit som du har varit med om, och ändå står kvar stark som bara den. Fastän att du är väldigt ner då och då, så kommer du alltid igen, och det är väldigt imponerande!"

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wennerholm/article2179737.ab


Jag tycker att ledningen i Brynäs kan sparkas, för var fan är deras Brynäs-hjärta? INGEN-JÄVLA-STANS!

Jag blir så sjukt jävla deprimerad över hur fan dom tänker egentligen.


Brynäs ordförande säger emot att Leif Boork ska sparkas och säger detta:

"Jag hade önskat att vi haft de poäng som Malmö har. Inledningen är jag väldigt nöjd med, men vi borde ha vunnit hemma mot Malmö"


Tyvärr, men Brynäs har ingen jävla chans att vinna utan Markström i mål! Det spelar ingen roll hur bra utespelarna spelar, när målvakten inte kan hålla rent i kassen.

Som jag har skrivit tidigare; Korhonen har gjort sitt. Och faktiskt, så tycker jag synd om honom varje gång han tvingas att stå.

Ångest ångest ångest. Varför ska den alltid hoppa på just mig - hela tiden?
Jag orkar i princip inte med någonting längre, för över lag känns allt som en börda.

Mina vänner förstår, min familj förstår, min lärare förstår. Men räcker det verkligen? Tyvärr gör det ju inte det, inte riktigt. Det är den där världen, det här samhället som måste förstå.

Jag missar hur mkt som helst i skolan när jag mår såhär, bara för att mitt mående drar i mig för hårt. Jag kan inte resa på mig och skaka av det dåliga, jag måste bära det som en alldeles för tung ryggsäck och hur mycket mina vänner, min lärare och min familj förstår kommer det inte att hjälpas. Min lärare kan inte ge mig betyg när jag inte gör någonting, trots att hon vet att jag kan när jag väl mår bra.

Och sedan efter skolan då? Vad händer då när jag inte orkar? Jo, jag blir lämnad att klara mig själv...

Varför ska man behöva missa livet för sitt psykiska mående? Det känns som att jag kommer vakna upp gammal och inte ha någon som helst aning om var livet tog vägen.

Jag vill kunna allt som alla andra kan. Jag vill kunna allt som jag alltid annars kan.
Jag vill inte ha det såhär.