Tonåringar söker en stil. Dom försöker med allt. Dom söker en stil, men glömmer sig själva. Vem är jag blir vad är jag. Allt handlar om fack och dom söker inte bara till sig själva, dom söker till andra - vad är jag, vad är dom?
Jag börjar kanske bli gammal, eftersom jag reagerar på detta.

Det finns inga stilar - egentligen. Dom hittar tonåringar bara på, för att känna sig sedda. För att vara en av alla, men samtidigt annorlunda.
Man ska lyssna på en viss musik och umgås med ett visst folk. Man får inte blanda ihop folk. Folk som lyssnar på hiphop kan bara umgås med varandra, inte med folk som lyssnar på hårdrock osv.

Lägg ner skiten!
Stilen dör ut när folk mognar till, när dom vaknar upp. När dom inser att det är patetiskt, när dom fattar att man inte kan gå runt och kategorisera. Att människor bara är människor, inget mer.

Säg inte att ni håller med när ni gör likadant, när ni sitter där i den där krisen.


Folk som tror på stilar liknar Jehovas Vittnen. Dom knackar inte dörr, men vill så gärna värva medlemmar. Jag söker inget medlemskap, inte på något håll. Jag trivs bra i utanförskapet, bland dom förståndiga och jag vet att ni oxå kmr dit en dag.