Jag ber alltid alla andra att inte ta skit och oftast undviker jag det oxå.
Jag har alltid, och då menar jag alltid, sagt ifrån och suttit mig emot, men ibland händer det faktiskt att jag tar den där skiten. Och av vilken anledning? Ingen mår bättre av en skopa skit. Särskilt inte mer än så, men ändå tar vissa det dag ut och dag in. Jag förstår inte hur dom orkar, hur dom står ut.

Och jag förstår inte att jag som alltid säger ifrån kan svälja det.

Jag behöver höra bra saker, men allt jag får är otrevligheter. Ändå lyckas jag bli glad då och då, över saker som sägs. Det är väl därför jag står ut med det.
Hoppet, jag lever på hoppet.
Nästan för mkt ibland, men vad skulle jag egentligen ta mig till utan hopp? Då skulle det inte finnas någonting kvar av mig.

Usch, så sentimentalt det blev. Men så är jag ibland, när det svarta tar över.

"Lite skit rensar magen" eller "Lite skit har väl ingen dött av?", stämmer det i alla lägen? Jag klarar minsann inte av skit, men sedan är ju jag överdrivet känslig oxå...