Tonåringar söker en stil. Dom försöker med allt. Dom söker en stil, men glömmer sig själva. Vem är jag blir vad är jag. Allt handlar om fack och dom söker inte bara till sig själva, dom söker till andra - vad är jag, vad är dom?
Jag börjar kanske bli gammal, eftersom jag reagerar på detta.

Det finns inga stilar - egentligen. Dom hittar tonåringar bara på, för att känna sig sedda. För att vara en av alla, men samtidigt annorlunda.
Man ska lyssna på en viss musik och umgås med ett visst folk. Man får inte blanda ihop folk. Folk som lyssnar på hiphop kan bara umgås med varandra, inte med folk som lyssnar på hårdrock osv.

Lägg ner skiten!
Stilen dör ut när folk mognar till, när dom vaknar upp. När dom inser att det är patetiskt, när dom fattar att man inte kan gå runt och kategorisera. Att människor bara är människor, inget mer.

Säg inte att ni håller med när ni gör likadant, när ni sitter där i den där krisen.


Folk som tror på stilar liknar Jehovas Vittnen. Dom knackar inte dörr, men vill så gärna värva medlemmar. Jag söker inget medlemskap, inte på något håll. Jag trivs bra i utanförskapet, bland dom förståndiga och jag vet att ni oxå kmr dit en dag.

Att vara överkänslig är vad jag är allra bäst på, skulle jag tro. Att reagera fel, att förstora saker och att överdramatisera precis allting.

Jag tar alltid åt mig av negativa kommentarer och sånt, Trots att det inte är menat så. Jag vrider och vänder saker tills dom blir negativa - utan att tänka på det. Det går automatiskt för mig och därför behöver jag så mkt bekräftelse. Jag behöver höra att folk tkr om mig, att dom tkr att jag är bra. Annars känner jag mig värdelös, även fast jag innerst inne vet att folk faktiskt tkr om mig. Men det som finns inom mig kmr aldrig riktigt ut, det hinner inte komma innan jag blir nedstämd och efteråt blir jag ännu värre, för då hatar jag mig själv på grund av just det - att jag är så jävla överkänslig.
Det är inte lätt att leva som mig själv och det kan inte vara lätt att leva med mig heller.

Ja, det är frågan.
Jag har en tendens att tro att jag tkr om en person, fast att jag egentligen tkr om att bli omtyckt av personen. Dvs en helt annan sak. Därför har jag svårt för att bli kär, för att jag aldrig vet om jag är det eller om jag bara tkr om att personen tkr om mig.
Jag lurar mig själv genom att tro sånt och jag lyckas inte komma på det förrän ganska sent.
Tack och lov har det inte sårat nån än. Inte vad jag vet iaf.

Kan jag få ordna upp allting nån gång?

Fan, det låter alltid som att jag inte försöker, som att jag väntar på något slags mirakel. Men det låter som allt annat jag säger, dvs helt fel. Jag försöker verkligen, jag är ingen som ger upp i första taget. Aldrig!

"Åh, ge mig dina ögon"
Eller läppar, kinder eller annat utseendetjafs. Det brukar man få höra lite då och då.
Fan vad chockade dom skulle bli om man högg ut sina ögon, eller skar av sina läppar, eller karvade bort sina kinder och därefter gav det till dom. I en påse eller något.
Jag menar... dom bad ju faktiskt om det. Haha.
Jag ska fan donera mitt utseende till folk när jag dör. Synd bara att man inte får se deras reaktioner, men själva grejen är kul bara den.

Så, vem vill ha vilken del av mig? Det är bara att höra av sig.
Jag behöver ju inte mina delar när jag dör och skulle jag återfödas får jag förhoppningsvis andra delar. Annars får jag väl gilla läget.

Jag vill inte till himlen, men vill däremot dö. Fast bara för att vakna upp igen.
Jag behöver nog egentligen bara en paus från livet, en paus från det folk kallar för verkligheten. Jag lever ju i min lilla bubbla, i min drömvärld. Vad den heter vet jag ej, men jag behöver mer tid där. Inte i verkligheten. den är så påfrestande.
Allt man gör är bara krav, och för vad? Vi kmr ju dö tillslut, så varför ska vi göra en massa onödigt skit? Varför ska vi egentligen ha materiella saker? Vad ska vi med vänner till?
Vi behöver det egentligen inte, men värdesätter det så högt. Finns dom kvar ifall att vi skulle få ett annat liv?
Jag undrar vad jag skulle bli i så fall...

Jag och mina funderingar...