Här sitter jag och jag vet inte om jag har sovit. Det känns som att jag legat vaken, men jag kanske har fått en liten blund. Jag vet faktiskt inte.

Hur som helst har jag ont. Mitt bröst värker och andningen känns frånvarande, och jag känner att en attack är på väg; att det när som helst kmr en attack starkare än allt annat. Den kan komma idag, den kan komma om en vecka... Det vet jag inte. Jag vet bara att jag har förkänningar och att jag är lämnad att klara mig helt själv, bortsett från små piller som ska föreställa mitt stöd och som jag vägrar ta. Jag är för stark för att ta dom, för även om det känns som att jag är döende dör jag inte och därför ska jag klara av att utstå detta.

Känslan är så stark att det inte finns ord för det. Man måste helt enkelt uppleva den för att kunna förstå.
För att förstå hur ont det gör.
För att förstå hur ont varje slag gör.
För att förstå att samtidigt som man andas, kan man det inte.
För att förstå att man på något sätt är utanför livet.
För att förstå smärtan i själen.
För att förstå att det inte handlar om negativa tankar.
För att förstå att det inte är vardagsångest.
För att förstå att det inte är något man själv orsakar.
För att förstå att det gör olidigt ont.
För att förstå att man inget kan göra.
För att förstå att man inte kan rycka upp sig.
För att förstå att det inte är en depression.
För att förstå att hur man än försöker kan man inte fly den.
För att förstå att man sitter fast.
För att förstå vad det innebär att ha panikångest.


Jag kan redan nu känna att det är starkare än andra gånger, att det här är ännu kraftfullare än vanligt.


Den värsta frågan man kan få är "Varför mår du dåligt?" när någon frågar hur man mår och man svarar att det inte är bra. Man kan inte säga Varför, bara Att. Det är svårt för folk utanför att förstå det, men det är någonting dom måste lära sig att acceptera. Annars leder det till lögner, dvs att man säger att det är bra fast det inte är det, för jag kan helt ärligt inte kan säga att det är bra och mena det. Möjligtvis för stunden, men inte längre än så.
Det kan bara vara okej som bäst, men om man säger att det är okej får man en fråga, en som jag stör mig på, nämligen frågan "Vad är felet?"... När jag mår okej mår jag bättre än annars och därför är det inget fel med mig när jag säger så. Men som sagt, folk kan inte förstå (tro inte att jag tror att jag är unik som mår såhär, för jag vet att det finns miljontals).



För att folk lättare ska förstå kan dom läsa detta som jag tagit från angest.se:

Inom psykiatrin använder man ett diagnossystem som kallas DSM IV för att skilja olika psykiatriska diagnoser från varandra. Minst fyra av nedanstående symptom ska ha uppträtt tillsammans som en attack och nått maximal intensitet inom tio minuter. Dessutom ska attackerna ha förekommit minst fyra gånger under den senaste månaden, eller endast en gång men i gengäld orsakat minst en månads oro för en ny attack:

ansträngd andhämtning eller andnöd

yrsel, ostadighetskänslor, svindel eller matthet

hjärtklappning eller hastig puls

darrningar eller skakningar

svettningar

kvävningskänslor

illamående eller magbesvär

overklighetskänslor inför en själv eller omgivningen

stickningar/domningar i händer och fötter

värmevallningar eller frysningar

smärtor eller obehag i bröstet

rädsla att dö

rädsla att bli "tokig" eller göra något okontrollerat