Pappa hade rätt, jag är Vandraren
Jag var fem år och Nordman hade gjort debut. Låten vandraren var som störst och pappa sjöng den alltid för mig. Jag undrade varför, ju äldre jag blev och efter några års funderande förstod jag en sak, nämligen låtens mening. Eller meningen med låten för mig.
Låten utstrålar hopp, att man ska fortsätta även fast det tar emot och det har jag alltid fått göra. I hela mitt liv har jag levt på hoppet.

Jag tror inte att pappa förstod vad han sjöng, vad det skulle komma att betyda, hur mkt hopp det skulle finnas i mitt liv, att nordman skulle rädda mig från allt - varje dag, varje timme, varje minut och att jag tillslut skulle tatuera in hopp på armen, eller iaf symbolen för det.
Nej, jag tror faktiskt inte att pappa förstod...
Men det betyder så mkt att han gav mig räddningen och ett tack räcker inte.
Jag vill be pappa läsa det här eftersom jag inte kan berätta det för honom, för jag börjar bara gråta då och redan nu sitter jag med en stor klump i halsen, för att jag så gärna vill förklara det. Men jag kan inte ens be honom läsa det här, för då börjar jag gråta och jag orkar inte det, jag orkar inte...
Jag vill iaf att pappa förstår en viktig sak: att han är den bästa pappa man kan ha och att jag Aldrig skulle byta ut honom mot nånting, trots att jag inte kan visa det. Och jag hatar mig själv för det.
Mitt liv har varit svårt, men jag har iaf haft världens bästa föräldrar.

Vandraren har ingenstans att gå,
när han kommit fram till slutet
Månen färgar alla skuggor blå,
han är ensam kvar där ute
Långt där borta från en enslig gård,
lyser värmen ut i natten
Väcker hungern i hans frusna kropp,
som har levt på luft och vatten
Låten utstrålar hopp, att man ska fortsätta även fast det tar emot och det har jag alltid fått göra. I hela mitt liv har jag levt på hoppet.
Jag tror inte att pappa förstod vad han sjöng, vad det skulle komma att betyda, hur mkt hopp det skulle finnas i mitt liv, att nordman skulle rädda mig från allt - varje dag, varje timme, varje minut och att jag tillslut skulle tatuera in hopp på armen, eller iaf symbolen för det.
Nej, jag tror faktiskt inte att pappa förstod...
Men det betyder så mkt att han gav mig räddningen och ett tack räcker inte.
Jag vill be pappa läsa det här eftersom jag inte kan berätta det för honom, för jag börjar bara gråta då och redan nu sitter jag med en stor klump i halsen, för att jag så gärna vill förklara det. Men jag kan inte ens be honom läsa det här, för då börjar jag gråta och jag orkar inte det, jag orkar inte...
Jag vill iaf att pappa förstår en viktig sak: att han är den bästa pappa man kan ha och att jag Aldrig skulle byta ut honom mot nånting, trots att jag inte kan visa det. Och jag hatar mig själv för det.
Mitt liv har varit svårt, men jag har iaf haft världens bästa föräldrar.
Vandraren har ingenstans att gå,
när han kommit fram till slutet
Månen färgar alla skuggor blå,
han är ensam kvar där ute
Långt där borta från en enslig gård,
lyser värmen ut i natten
Väcker hungern i hans frusna kropp,
som har levt på luft och vatten
Det gör ont, men gå ändå
Du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ändå
Du är här och kom hit som en vandrare
Klockan ringer för en ensam själ,
den har lånat röst av döden
Vill den illa eller vill den väl,
när den räknar våra öden
Sluta tänka det är svårt ändå,
du får ta en dag i taget
Vandraren har ingenstans att gå,
om han går vid sista slaget
Det gör ont, men gå ändå
du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ändå
du är här och kom hit som en vandrare
Det gör ont, men gå ändå
du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ändå
du är här och kom hit som en vandrare
samina - http://vivalablanc.blogg.se
åh va fint skrivet. :)
