Jag skulle egentligen skriva värsta inlägget. Ett inlägg om hur jag verkligen mår, men jag ångrade mig. Jag kunde inte öppna mig så mkt som jag tänkte, så tyvärr kmr det ingenting sånt just nu. Kanske en annan dag, kanske. Jag har gjort framsteg, men kan inte mer.

Jag kan berätta om när jag trodde att Barre dog i mina armar.
Jag kan berätta om när mamma låg på psyket under min uppväxt (2 ggr).
Jag kan berätta om när mamma höll på att dö av blodförgiftning.
Jag kan berätta om pappas självmordsförsök.
Jag kan berätta om när jag höll på att dö.
Jag kan berätta om dom två gånger jag åkte in till psykakuten.
Jag kan berätta om hur alkoholen tog över min mormor.
Jag kan berätta om saker som hänt, men inte det som är nu.


Men en sak jag kan och vill skriva är:

Jag älskar min pappa. Han stöttar mig till 100% och jag vet att det inte är någonting han bara säger. Det märks så väl.
Jag kan inte lita på folk, men däremot på min pappa.