Nu är den stora dagen inne. Idag ska folk fixa sig riktigt snygga, för att sedan spy ner sig själva och se gräsliga ut. Den som super mest är coolast, den vinner.
Men är det värt det? Jag skulle då inte vilja starta ett år med att vara bakis och för vadå? För att ha lite roligt? Det går att ha roligt utan alkohol, det vet alla. Vissa har bara för dålig självrespekt för det. Ja, en del Måste dricka, för att våga...
Det är hemskt att det är så, i den här världen.
Och på nyår får man inte dricka bara lite heller. Nej, på nyår ska man supa tills man däckar. Om man inte gör det måste man spela att man är full, för lite får man verkligen inte dricka.

För något år sedan satt jag och grät på nyårsafton. Jag mådde verkligen inte bra, men nu sitter jag och längtar tills jag får börja på nytt. Jag längtar tills jag får visa världen att jag kan, att jag kmr vinna över mitt mående. Jag vill visa att jag kmr kunna hålla mitt nyårslöfte.

Mitt år kommer börja bra, det är i alla fall säkert. Jag har planerat morgondagen med Puff och vi kommer starta året med att käka en pizza. Från valsta pizzeria, så klart.
Dagen efter ska jag vara med Kitchen. Vi ska troligen äta tacos och ha det mysigt.
På onsdag kanske jag ska vara med Carro, men det är inte säkert. Det vore underbart om det skulle bli så, för jag ska ta vara på det här året, för det kmr inte igen.
Du lever bara en gång och den gången är nu.

Jag önskar er i alla fall ett gott nytt år!
Och hoppas att alla inte är alldeles för bakis imorgon.

Jag skulle egentligen skriva värsta inlägget. Ett inlägg om hur jag verkligen mår, men jag ångrade mig. Jag kunde inte öppna mig så mkt som jag tänkte, så tyvärr kmr det ingenting sånt just nu. Kanske en annan dag, kanske. Jag har gjort framsteg, men kan inte mer.

Jag kan berätta om när jag trodde att Barre dog i mina armar.
Jag kan berätta om när mamma låg på psyket under min uppväxt (2 ggr).
Jag kan berätta om när mamma höll på att dö av blodförgiftning.
Jag kan berätta om pappas självmordsförsök.
Jag kan berätta om när jag höll på att dö.
Jag kan berätta om dom två gånger jag åkte in till psykakuten.
Jag kan berätta om hur alkoholen tog över min mormor.
Jag kan berätta om saker som hänt, men inte det som är nu.


Men en sak jag kan och vill skriva är:

Jag älskar min pappa. Han stöttar mig till 100% och jag vet att det inte är någonting han bara säger. Det märks så väl.
Jag kan inte lita på folk, men däremot på min pappa.

Han har så jävla skön attityd och äckligt sexig röst, trots att han är 42 bast.

Här sitter jag och jag vet inte om jag har sovit. Det känns som att jag legat vaken, men jag kanske har fått en liten blund. Jag vet faktiskt inte.

Hur som helst har jag ont. Mitt bröst värker och andningen känns frånvarande, och jag känner att en attack är på väg; att det när som helst kmr en attack starkare än allt annat. Den kan komma idag, den kan komma om en vecka... Det vet jag inte. Jag vet bara att jag har förkänningar och att jag är lämnad att klara mig helt själv, bortsett från små piller som ska föreställa mitt stöd och som jag vägrar ta. Jag är för stark för att ta dom, för även om det känns som att jag är döende dör jag inte och därför ska jag klara av att utstå detta.

Känslan är så stark att det inte finns ord för det. Man måste helt enkelt uppleva den för att kunna förstå.
För att förstå hur ont det gör.
För att förstå hur ont varje slag gör.
För att förstå att samtidigt som man andas, kan man det inte.
För att förstå att man på något sätt är utanför livet.
För att förstå smärtan i själen.
För att förstå att det inte handlar om negativa tankar.
För att förstå att det inte är vardagsångest.
För att förstå att det inte är något man själv orsakar.
För att förstå att det gör olidigt ont.
För att förstå att man inget kan göra.
För att förstå att man inte kan rycka upp sig.
För att förstå att det inte är en depression.
För att förstå att hur man än försöker kan man inte fly den.
För att förstå att man sitter fast.
För att förstå vad det innebär att ha panikångest.


Jag kan redan nu känna att det är starkare än andra gånger, att det här är ännu kraftfullare än vanligt.


Den värsta frågan man kan få är "Varför mår du dåligt?" när någon frågar hur man mår och man svarar att det inte är bra. Man kan inte säga Varför, bara Att. Det är svårt för folk utanför att förstå det, men det är någonting dom måste lära sig att acceptera. Annars leder det till lögner, dvs att man säger att det är bra fast det inte är det, för jag kan helt ärligt inte kan säga att det är bra och mena det. Möjligtvis för stunden, men inte längre än så.
Det kan bara vara okej som bäst, men om man säger att det är okej får man en fråga, en som jag stör mig på, nämligen frågan "Vad är felet?"... När jag mår okej mår jag bättre än annars och därför är det inget fel med mig när jag säger så. Men som sagt, folk kan inte förstå (tro inte att jag tror att jag är unik som mår såhär, för jag vet att det finns miljontals).



För att folk lättare ska förstå kan dom läsa detta som jag tagit från angest.se:

Inom psykiatrin använder man ett diagnossystem som kallas DSM IV för att skilja olika psykiatriska diagnoser från varandra. Minst fyra av nedanstående symptom ska ha uppträtt tillsammans som en attack och nått maximal intensitet inom tio minuter. Dessutom ska attackerna ha förekommit minst fyra gånger under den senaste månaden, eller endast en gång men i gengäld orsakat minst en månads oro för en ny attack:

ansträngd andhämtning eller andnöd

yrsel, ostadighetskänslor, svindel eller matthet

hjärtklappning eller hastig puls

darrningar eller skakningar

svettningar

kvävningskänslor

illamående eller magbesvär

overklighetskänslor inför en själv eller omgivningen

stickningar/domningar i händer och fötter

värmevallningar eller frysningar

smärtor eller obehag i bröstet

rädsla att dö

rädsla att bli "tokig" eller göra något okontrollerat

Det är pappas fullständiga namn och alltså namnet på en riktig pappa.




Jag visade honom det jag skrivit nyss och jag höll mig från gråten - tills det att han började gråta. Då gick det inte längre. Jag kramade om honom och vi grät ikapp.


"Jag älskar den där låten, jag kmr alltid tänka på dig när jag hör den"

och

"Så jävla fint skrivet. Det där berörde mig verkligen jättemkt. Jag älskar dig, det kmr jag alltid göra"

- pappa


Sminket är nu förstört, men det spelar faktiskt ingen roll. Det går att fixa. Jag är så glad över att jag lät honom läsa trots att jag sitter och skakar nu.


Nu sitter han där nere och lyssnar på Vandraren och bad mig fixa in den på hans mp3, så vi la in den och lite annat som han ville ha:

Nordman - Ännu glöder solen
Lars Winnerbäck - Tidvis
Foo Fighters - The pretenders
Green Day - Working class hero
A fire inside - The leaving song


Jag minns en sak som pappa alltid brukade säga:
"Jag är hård, hård men rättvis"

Grejen är den att han ser hård ut, men är mjuk.


Sen har jag en sten som betyder mkt. Den har jag oxå fått av pappa. När jag var mindre brukade jag torka tårarna med den och det gjorde jag när pappa försökte ta sitt liv.
Jag förstår fortfarande inte att han verkligen kunde dö, men det gör så jävla ont. Speciellt eftersom jag såg honom.


"Har du inte levt mitt liv, vet du ingenting. Se mig bara där jag står och önska inget mer"

Nordman - Laglöst land




Jag Älskar min pappa.

Jag var fem år och Nordman hade gjort debut. Låten vandraren var som störst och pappa sjöng den alltid för mig. Jag undrade varför, ju äldre jag blev och efter några års funderande förstod jag en sak, nämligen låtens mening. Eller meningen med låten för mig.
Låten utstrålar hopp, att man ska fortsätta även fast det tar emot och det har jag alltid fått göra. I hela mitt liv har jag levt på hoppet.



Jag tror inte att pappa förstod vad han sjöng, vad det skulle komma att betyda, hur mkt hopp det skulle finnas i mitt liv, att nordman skulle rädda mig från allt - varje dag, varje timme, varje minut och att jag tillslut skulle tatuera in hopp på armen, eller iaf symbolen för det.
Nej, jag tror faktiskt inte att pappa förstod...
Men det betyder så mkt att han gav mig räddningen och ett tack räcker inte.

Jag vill be pappa läsa det här eftersom jag inte kan berätta det för honom, för jag börjar bara gråta då och redan nu sitter jag med en stor klump i halsen, för att jag så gärna vill förklara det. Men jag kan inte ens be honom läsa det här, för då börjar jag gråta och jag orkar inte det, jag orkar inte...

Jag vill iaf att pappa förstår en viktig sak: att han är den bästa pappa man kan ha och att jag Aldrig skulle byta ut honom mot nånting, trots att jag inte kan visa det. Och jag hatar mig själv för det.

Mitt liv har varit svårt, men jag har iaf haft världens bästa föräldrar.





Vandraren har ingenstans att gå,
när han kommit fram till slutet
Månen färgar alla skuggor blå,
han är ensam kvar där ute
Långt där borta från en enslig gård,
lyser värmen ut i natten
Väcker hungern i hans frusna kropp,
som har levt på luft och vatten

Det gör ont, men gå ändå
Du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ändå
Du är här och kom hit som en vandrare

Klockan ringer för en ensam själ,
den har lånat röst av döden
Vill den illa eller vill den väl,
när den räknar våra öden
Sluta tänka det är svårt ändå,
du får ta en dag i taget
Vandraren har ingenstans att gå,
om han går vid sista slaget

Det gör ont, men gå ändå
du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ändå
du är här och kom hit som en vandrare

Det gör ont, men gå ändå
du kan alltid vända om
Det gör ont, men gå ändå
du är här och kom hit som en vandrare

Jag har lyssnat på dessa två herrar + deras band från det att dom startade, dvs 1994, och deras musik kmr alltid finnas kvar hos mig, även om dom skulle lägga ner helt. Den betyder så mkt mer än all annan musik och dom är bland det bästa i mitt liv.


Nordman 1994
Ingenmansland 1995
Här och nu 1997
Nordmans bästa - I vandrarens spår 2001
Anno 2005

Yes, jag har alla dom.
Sedan har jag Håkan Hemlins egna album oxå.


"Pengar hade jag aldrig förr och försökte inte få några heller. Nu har det blivit lite värre med det, jag vet inte var jag ska göra av alla pengar. Jag tycker inte om pengar, helt enkelt för att det är ett måste"
- Håkan Hemlin


Men snälla, håll er till er jävla emo-musik eller vad det nu är ni lyssnar på hela tiden. Inte är det Nordman iaf och det vet både du och jag.

Bästa jävla laget, seriöst!

Match mot Södertälje och Brynäs vann ju ganska jävla stort (10 - 2), så fuck förlusten mot Färjestad. Brynäs reste sig inte bara, dom krossade Södertälje.
Dom är som allra bäst under press.

Ove molin #21

Född:	1971
Längd:	175 cm
Vikt:	82 kg
Position:	Forwards
Klubbfattning:	Vänster
Nationalitet:
Moderklubb:	Trångsunds IF
Kontrakt:	07/08
Landskamp (A/B/J):	50/14/45
Säsonger i BIF:	15
Matcher i BIF:	698
Sponsrad av:	Golfstore